2012-01-26 21:32
Nyduschad och ren.
Hår som sysslar med att hänga och torka i precis den riktning det behagar.
Sminkfri, som vore det sommarlov.
Varm sol som värmer på fräknarna.
Och så en tjusig mustasch på det.
Hej hej!
Comments (0)
Write comment
2012-01-26 18:07
Idag var vi där igen, och häpnade återigen över hur annorlunda en och samma plats kan se ut bara genom att årstiden ändras.
Det var vansinnigt kallt och blåsigt. Ni ser detta tydligt på David som såg ut som en tjurig fyraåring, men själv påstod att han var en ninja (som förvisso vilken fyraåring som helst också skulle kunna få för sig att säga).
Jag grät vindtårar och hoppades att jag lyckades ställa in fokusen rätt på åtminstone någon av bilderna. Och minsann, jag lyckades på alla!
Vi blev inte långrandiga, det var det för kallt för och vi hade ett avsnitt Earth savers att se på teven (ni kan klicka på länken om ni vill se avsnittet på URplay).
Fint var det att se Davids hårda arbete på Sveriges television. På lördag ska vi se ett annat av avsnitten på stor bioduk. Det blir grejer det.
Nu: andra grejer.
2012-01-25 16:36
De kommer även finnas uppe på URplay så alla har möjlighet att se!
Väldigt roligt är också att en 8 minuter lång version av ett av avsnitten kommer visas på filmfestivalen i Göteborg med premiär på lördag!
David har jobbat hårt på detta i ett par år nu. Alla animationer, musik och ljudeffekter är Davids men rösterna är de intervjuade personernas riktiga. Dokumentären följer personer som arbetar för att göra världen lite bättre. Varje avsnitt är fristående och fokuserar på en person och det arbete han eller hon gör. Allt berättat med Davids fina kombination av vrickad humor och allvar.
Alltså, det här är en så sanslöst fin serie och ni får bara inte missa den. Hör ni det!? NI FÅR INTE MISSA!
Kika gärna in på Earth savers hemsida där man kan läsa mer, se små klipp och spela ett sköldpaddsspel som David har gjort!
2012-01-24 20:13
Tidigt i morse åkte David till Stockholm över dagen. Jag sov vidare.
Efter frukost och dusch tog jag kameran och gick ut.
Med mig hade jag den här fina gamla plåtasken.
Full med smycken som behövde fotas!
Jag såg ut såhär.
Med smink runt ögonen, som alltid när jag fotar. Idag sken solen för fullt vilket givetvis betydde ännu fler kameratårar.
Jag hittade en bäck som var fin och en stubbe att sitta på. Fotriktiga skor hade jag också!
Sedan satte jag igång! Här en ring i champagne och rosa.
En brosch i cerise och honungsgult.
Och en blomberlock i varmsilver och jordbrunt.
Tittade jag upp såg det ut såhär. Fint. Jag tittade upp ofta.
Sedan promenerade jag en annan väg tillbaks. Genom den här fina grinden.
Längs med det här rangliga staketet.
Förbi min egen skugga.
Hela tiden med plåtasken under armen.
När jag kom upp till högsta punkten satte jag mig att vila en stund. Kollade på klockan. Två timmar hade jag varit ute nu. Jag sa högt för mig själv: Hjälp vad vackert här är. Som jag älskar den här platsen!
Testade sedan självutlösaren lite. David den busen hade tagit med sig stativet till Stockholm, så jag fick klara mig med en ojämn stenbumling.
Väl tillbaks på grusvägen fick jag sällskap!
Tidernas mest keliga katt! Den var som förälskad i mig. Ville klättra upp på mig för att trycka sitt lilla huvud mot min hand.
Ã…h.
En spegel! Den går inte låta vara ofotograferad!
När jag tog den här bilden hade jag katten snirklande runt mina fötter. Sedan följde den mig nästan hela vägen hem.
Tack, tack för sällskapet sa jag och vinkade hejdå!
Efter frukost och dusch tog jag kameran och gick ut.
Med mig hade jag den här fina gamla plåtasken.
Full med smycken som behövde fotas!
Jag såg ut såhär.
Med smink runt ögonen, som alltid när jag fotar. Idag sken solen för fullt vilket givetvis betydde ännu fler kameratårar.
Jag hittade en bäck som var fin och en stubbe att sitta på. Fotriktiga skor hade jag också!
Sedan satte jag igång! Här en ring i champagne och rosa.
En brosch i cerise och honungsgult.
Och en blomberlock i varmsilver och jordbrunt.
Tittade jag upp såg det ut såhär. Fint. Jag tittade upp ofta.
Sedan promenerade jag en annan väg tillbaks. Genom den här fina grinden.
Längs med det här rangliga staketet.
Förbi min egen skugga.
Hela tiden med plåtasken under armen.
När jag kom upp till högsta punkten satte jag mig att vila en stund. Kollade på klockan. Två timmar hade jag varit ute nu. Jag sa högt för mig själv: Hjälp vad vackert här är. Som jag älskar den här platsen!
Testade sedan självutlösaren lite. David den busen hade tagit med sig stativet till Stockholm, så jag fick klara mig med en ojämn stenbumling.
Väl tillbaks på grusvägen fick jag sällskap!
Tidernas mest keliga katt! Den var som förälskad i mig. Ville klättra upp på mig för att trycka sitt lilla huvud mot min hand.
Ã…h.
En spegel! Den går inte låta vara ofotograferad!
När jag tog den här bilden hade jag katten snirklande runt mina fötter. Sedan följde den mig nästan hela vägen hem.
Tack, tack för sällskapet sa jag och vinkade hejdå!
