När jag var elva var jag ihop med samme David som jag är tillsammans med nu. Det tog slut efter ett halvår, vilket är en evighet i den åldern. Då lyssnade jag mycket på Belinda Carlisle. Jag var hjärtekrossad och fann tröst i den glada musiken. Skolan var pissejobbig på alla vis men musiken jag lyssnade på var lycklig.
Idag kom David och jag att prata om låten Heaven is a place on earth och vi vände oss till Spotify för att kolla hennes låtar. Skivan jag lyssnade på då
Heaven is a place on earth fanns där. Nu lyssnar jag och blir lycklig i hela kroppen. Lycklig fast med en viss bitterljuv känsla. Trots att mina minnen från den tiden är jobbiga var musiken det som gjorde mig glad. Det är sån kraft i musik och de minnen de för med sig. Texterna sitter där trots att jag inte lyssnat på skivan sedan dess.
Mitt hjärta tokdansar. Hela jag tokdansar. Jag tokdansade på mig mina kläder, packade min väska för en journatt på jobbet och snart dansar jag nerför trapporna, ut i regnet och iväg mot jobbet.
Nuförtiden är jag lycklig med det mesta i livet.
Belinda Carlisle påminner mig om när det inte var så. Fast på ett lyckligt vis.
Konstigt va?