Vaknade till en tät dimma utanför fönstret. Slängde på mig klänningen, ytterkläderna, hängde kameran runt halsen och skyndade ut för att hinna fånga dimman på bild innan den skingrades. Inte kunde jag veta då att dimman skulle ligga kvar precis hela dagen.

Bakom huset såg det ut som spöklika träskmarker från vilken skräckis som helst.


Gick bort till den stora hagen där kossor/tjurar av det här ludna slaget stirrade förvånat på mig. Kråkorna svepte tyst över fältet. Det var en mycket speciell stämning.

Jag såg ett spindelnät som jag kröp närmre och närmre för en riktigt bra close up.

Ah! Helt plötsligt var den största tjuren supernära mig och just här saknades det en bräda i staketet! Jag backade fort som tusan och väntade tills han glömt bort mig.
Då vågade jag mig fram igen...


Helt otroligt var vackert det kan vara med lite spindeltråd och dimdroppar!

Sedan gjorde sig den här killen påmind igen. Snyggo.
Efter att vi småpratat lite (mest jag, faktiskt) sa jag hejdå och vände om.

På väg hem till frukost stannade jag till för den här rosens skull.

Lite senare på dagen gick David och jag mot kullarna. Dimman hängde kvar som ett fuktigt täcke över naturen.

En hönsvagn utan höns.


Hoppsan! Ett till spindelnät!

Överallt var det passande att utbrista ett Oooh eller ett Aaaah.

Vissa blev förvånade att se oss.

Ooooh. Aaaaah.

David kontemplerar karriärbyte. Fåraherde vore allt nåt!
Den här bilden får mig förresten att tänka på svåra, konstnärliga filmer från nåt öststatsland. Snyggt och dramatiskt (om än lite långtråkigt).

Åh, dåndimpen! Måste förstoras upp för bästa widescreen-effekt (klicka på bilden).

Ett färgglatt träd har mer lockande effekt på mig än näcken eller ett skogsrå. Inte för att jag har träffat nån av dem, men ändå.

Sedan råkade vi hamna mitt i en hage tillsammans med massor av de långhornade tjurarna och då var jag för nervös för att fota. Vi gick längs med staketet och letade efter en öppning samtidigt som vi upprepade "De är säkert inte farliga, de är säkert inte farliga" medan tjurarna blängde på oss. Ibland började de galoppera glatt mot oss. Då åkte mitt hjärta upp i halsgropen."De är säkert inte farliga" - Famous last words.
Fast vi klarade oss. Så de var nog snälla trots allt.