Var på brunch idag med en fin vän. Åt i två timmar, pratade i ytterligare två. Skrev ned våra mål. Som vanligt siktar vi både högt och lågt, både djupt och grunt. Ett av mina lägre mål: Göra fint på balkongen. Ett av de högre: Lita på mig själv. Och så ett som mest liknar fantiserande: Tjäna massa pengar!

När jag tog spårvagnen hem blev det vinter igen. Snön for omkring mig. En död skata låg på backen och ovanför kretsade svarta kråkor. Jag gick fram till skatan och fotograferade den i sin sorglighet. Kråkorna ovanför kom närmre och kraxade mer och mer hotfullt. De cirklade över mitt huvud och jag sänkte nacken mer och mer i ett försök att fly undan ljudet av krax och snabbt ökande vingslag.
Till sist klarade jag det inte längre, jag tog det sista fotot och gick med kråkornas skrän efter mig. Ja, jag var lite rädd faktiskt.
Jag visste inte att kråkor brydde sig om en död skata. Jag trodde inte att fåglar kände sådan samhörighet med varandra.
Jag ville inget ont, jag ville bara föreviga det förgängliga.