Den fina brunchen med bästa vännen och hennes syster har jag inga bildbevis på. Jag hoppas att ni tror mig ändå när jag säger att det var både gott och trevligt.
På vagnen hem träffade solen mig genom rutan och jag blundade och lyssnade på fredagstjatter människor emellan. Blundade länge och försökte tänka ut exakt var vi var utan att tjuvtitta. Bara känna och lyssna.
När jag tittade upp hade någon satt sig på sätet framför mig. Cool mössa med spindelvävsmönster på, trendig och dyr jacka i klara färger. En pojke tänkte jag. När häftigaste mobilen ringde och handen som lyfte den mot örat var skrynklig och gammal gick min hjärna i baklås. Studerade honom noggrannare och såg att mannen säkert var minst 95 år gammal, med stora genomskinliga fladermusöron med blåa synliga ådror.
Attributen hade lurat mig. Jag blundade och log för mig själv.
Jag kom hem och hade flera timmars packande framför mig. David kom och la sig i min säng och somnade. Utmattad kille, den där. Inrullad som en oemotståndlig vårrulle låg han sedan där.
Jag lyssnade på nostalgimusik och packade ner nostalgisaker.
Hittade glasknoppar på flera olika platser i lägenheten och samlade dem i en ask. Kände mig nöjd över detta; min glasknoppssamling börjar arta sig.
Tvättade fler maskiner tvätt än vad som borde vara möjligt. Och när tvätten fortfarande är fuktig när torktumlaren somnat för natten kan man alltid hänga den på en gavel från en IKEA lagerbokhylla.
När kroppen var helt slut var det dags för manusskriv. Hjärnan orkar lite till innan den här fredagen är över.