Mitt i natten satt jag och facebookchattade med kära gamla Sambon. När tangenterna inte riktigt räckte till tog vi fram telefonerna istället och helt plötsligt hade en och en halv timme gått.
För tio år sedan bodde vi ihop i England. Efter det pratade vi i telefon varenda dag.
Framför allt under tiden vi både skrev C-uppsatser. I varsin stad hade vi hjärnorna fulla av frågeställningar och teorier och behövde någon att bolla idéer med.
Jag läste Teatervetenskap och på den nivån fanns inte mycket hjälp att få, inga klasskamrater att dela sina tankar med.
Det hade kunnat göra mig tokig men tack vare Sambon blev uppsatsen klar och den blev till och med bra!
Varje dag innan vi la på bestämde vi en ny tid vi skulle höras dan därpå. Och varje samtal var minst en timme långt. Ibland två.
Det var rätt häftigt, för ibland hade jag inte förstått hur långt jag kommit i mina uppsatstankar förrän jag formulerade det för Sambon. Så spännande hur tankarna och orden helt plötsligt letar sig ut ur hjärnan och munnen bara för att man får berätta om det för nån. Så var det jätteofta!
Min handledare sa upprepade gånger att Oroa dig inte, din hjärna håller just nu på att tänka massa saker. Jag tyckte först det lät helt knasigt för om jag inte skrev nåt på flera dagar så hade jag ju inte gjort nåt. Men jo då, helt plötsligt i ett samtal med Sambon kom jag på hur det skulle vara, hur det hängde ihop.
Och dan efter ringde jag upp Sambon och hade högläsning i luren.
SÃ¥ himla fint faktiskt.

Vi pratade inte bara uppsatser. Vi pratade nog mest strunt. Men det var säkert så våra hjärnor arbetade...