Jag tänker för mycket. Alltid. Det gör nog alla, men jag ska alltid vara värst. Jag tror inte alltid jag kan saker. Ibland vet jag, ibland tvivlar jag. Sån är ju människan.
De senaste dagarna har saker blivit skarpare. Jag har tänkt så mycket utan att riktigt förstå vad jag själv tänker, men så härom dagen pratade jag med en vän och helt plötsligt formulerade jag meningar som jag kunde förstå. Konstigt, eller hur? Jag visste inte att jag kommit så långt i mitt tänkande, men min hjärna visste och ur min mun kom ord som gjorde allt så tydligt.
Det är inget speciellt, inte för andra i alla fall, men för mig gör det skillnad.
Det handlar om att veta att man kan nåt. Att lita på det. Jag har nog sagt att jag gjort det tidigare men kanske inte trott på det, förrän nu.
Jag vet jag låter alldeles tokig nu men egentligen är det sånt som alla grunnar på varje dag.
Tror jag, vet jag.