Idag har jag stannat inne och lyssnat på regnet och haft låtar av Laura Marling spelandes i mitt huvud.
Jag kommer ideligen på mig själv med att tänka på helgens festival och på människorna som besökte den.
Det är så besynnerligt vilka man stöter på när man är på ett sådant evenemang; 25 000 människor, och de man möter är aldrig de man känner väl. De man vet ska vara där och som ögonen ständigt letar efter. Nä, de man ser är den där tjejen man spelade teater tillsammans med på mellanstadiet. Hon som gick på samma folkhögskola som en själv men i en annan klass. Killen man vet är kompis till en kompis som man pratade med på en fest för en herrans massa år sedan. De människorna ser man dessutom inte bara en eller två gånger, utan tre, fyra och ibland till och med fem gånger.
Sedan har vi de där känslorna som oundvikligen uppstår i sådana lägen.
Antingen söker man deras ögonkontakt, ler med hela ansiktet, jagar med blicken tills deras ögon möter ens egna och man ser igenkänningen spridas hos dem.
Eller så hoppas man innerligt att man inte ska bli sedd. Inte för att man tycker illa om personen ifråga, utan för att man inte vet vilket ansiktsdrag man ska placera i ansiktet om man väl skulle få ögonkontakt. Och vilka ord skulle man sedan använda om man kom så pass nära att man skulle bli tvungna att prata med varandra?
Och så har vi de där personerna som inte ser en när man vill att de ska det. De som bara går förbi mitt stora leende och min sökande blick. Sådär som man gör när man går i andra tankar och inte fäster en tanke på människorna runt omkring.
Det är då man borde ropa hej, men inte gör det.
Och så var det ögonblicket förbi, och då vet man inte när man kommer behöva lägga på det där sökande leendet igen.
Kanske aldrig mer.
Kanske imorgon.