Så långt ut i skogen man bara kan komma. Dit bussarna inte går men glassbilen letar sig fram på smala slingriga vägar. Vem behöver stan om man har tillgång till glass?
Vi var bjudna på fika där. Hos en man som kör åkgräsklippare med ölkeps för att impa på grannarna. Och kvinnan i huset har världens finaste pysselrum som gör mig grön av avund.
Dottern i familjen var hemma på besök från utlandet, och eftersom vi mest lärt känna varann bloggledes var det mer än fint att få prata strunt på riktigt också. De vuxna känner varandra redan väl.
Vi fick kaffe och bulle och så lyssnade vi på ösregnet som trummade på uteplatsens plasttak.