Det är väl inget konstigt med att sova jour på jobbet och bli väckt kl fem och få veta att lägenheten ovanför personallägenheten är översvämmad?
Och att dra på sig klänningen ovanpå nattlinnet och kliva in i en annan värld, en annan plats, en dimmig bergstopp, en turkisk ångbastu med vatten från heta källor som bränner ens fötter när man korsar 15 kvadratmeter vardagsrumssjö?

Det konstiga är hur driftig och lugn man kan vara klockan fem när man ser vattnet rinna längs med innerväggarna två våningar nedanför, i en gruppbostad där man inte kan svara på frågan från brandmän om var skåpet för husets vattenreglering finns.

Och hur fasansfullt trött man är 6 timmar senare när man inser att man faktiskt jobbat nästan en hel arbetsdag innan alla andra i huset vaknat.