När jag var liten tyckte jag det var jättehemskt att se träd sågas ned. Det kändes som att trädsågarna mördade trädet helt kallblodigt.
Jag minns när dom sågade ned det fina körsbärsträdet på vår gård. Jag stod i mitt rum och tittade på den makabra scenen som utspelade sig utanför mitt fönster, och jag grät floder.

Sen tog dom ned de stora granarna.
Visst, de var fula. Och de skymde sikten väldigt. Men behövde de verkligen dö för det?

För några år sedan skulle även ett par enorma träd mitt på gården fällas. Det tog flera dagar, för detta var särdeles höga och breda träd.
Det hängde gubbar i rep runt stammarna, med motorsågar i nävarna, och sågade ned träd som jag ansåg varit en stor del av min barndom.
Jag och mina vänner hade en gång byggt upp en stenåldersby under dom träden. I ett av dem såg det ut som det var en stor toalettstol (därav det mindre smickrande namnet Toaletträdet). Där bodde det en ekorre som blev jagad av de elaka björktrastarna. Björktrastarna bodde i trädet bredvid och de bajsade mig i håret två gånger. Björktrastar är de elakaste fåglarna för dom siktar.

Jag tog mängder av fotografier den gången.
Träden behövde dokumenteras både före, under och efter deras död.
Något som jag reflekterade över då är att nedsågade trädstammar är något av det sorgligaste jag vet, men det är också väldigt vackert.
Det är ju inte förrän trädet har sågats ned som man kan se de fina årslinjerna i stammen. Och färgerna är ju så starka.

Alltid när jag ser nyfällda träd blir jag lite sorgsen till mods.
Fascinationen för färgerna och årslinjerna hänger i, och jag var idag tvungen att stanna och plocka fram kameran för att fotografera rader av nedsågade träd.

Trädstammen ovan gör sig fint på bild.
Och nu är det någon som har sörjt dess död också.