David hittade en nördbutik. Jag fastnade utanför med kameran och blicken riktad mot taket.
Folk har tittat en del på mina motiv den här resan. De ser en turist som fotar och följer kamerans riktning i förmodan att se nån staty, nåt vanligt turistigt. När de sedan får se ett slitet hus, ett fallfärdigt tak, en sprucken vägg: då undrar de. Jag kan se hur de tänker så det knakar. Varför i hela friden fotograferar hon den fula jävla dörren?
De måste tro att jag hånar deras land. Deras brist på ekonomi, deras vardag. Men så är det verkligen inte. Långt ifrån.
Jag tycker det är så obeskrivligt vackert.
Alla deras hus byggdes unika. Varje hus har sin utsmyckning, sina speciella drag. Och att husen inte rivits när de blivit slitna, det tycker jag är fint. Varför ska allt vackert bytas ut mot nåt stelt och fult när det inte ens är av bättre kvalitet? Jag blir lycklig när jag ser det gamla restaureras, för givetvis begriper jag att det är tufft att bo i ett hus där fönsterkarmar trasas samman och där det är gigantiska mögelfläckar i trapphuset. Men det som gör mig lyckligast är ändå det att man inte har gett upp hoppet om dessa gamla byggnader. Man litar på dem. Man tror att de kommer klara sig igenom den tuffa tid de befinner sig i nu och snart, i sinom tid, ska även de här husen få putsade fasader och tätade fönster.
Det historiska arvet får finnas kvar. Det kommer ändå behövas byggas nya hus, som kanske de blir kulturarv i framtiden. Även om jag personligen betvivlar det.

Katten har det bättre än sin ägare. Bakom stängslet på marken kunde man se ett litet kyffe, inte högre än en meter, inte längre än en och en halv. Ett hem ungefär lika stort som det han byggt åt sin kisse.
Katten tittade på oss med en blick som talade om svåra erfarenheter. Ett liv utan ljusglimtar. Han tog sig igenom var dag tillsammans med husse, alla dagar likadana, alla dagar en kamp om överlevnad. Men ändå: en glasslåda att äta ur som inte kan blåsa bort, ett skydd mot vind och vatten. Och kärlek från en annan varelse.

Utanför vårt hotell hittade vi den här mannen. Vad han hittade vet bara han.

Prag är ett sammelsurium av kontraster. Fattar ni att jag inte gör annat än fotar, utbrister Åh, vad fint! vid varje sliten port, tjusig husfasad, blänkande knopp? Och alla hus som fått höra Här vill jag bo! De är många.
Sen har vi den mer obegripliga tjusningen i en bar i en limegrön låda vid sidan av högt trafikerad väg. Det gick in folk där! Omöjligt att förstå sig på. Vi väljer att gå på vackra caféer med utsikt, röda pelargoner och crème Brulee.