Den har börjat nu: Höstbonanzan på lottalosten.com. Höstoverdos kanske vissa av er tycker. Ni kan gå och lägga er och sova till våren om det är så ni känner, här råder höstromantiska känslor och det är inget ni kan göra nåt åt.
Därute pågår en höstfest utan dess like och jag är mitt uppe i festyran.

Att en promenad till affären kan ge sådan bildskörd! Det är bara hösten som kan åstadkomma det.
Jag har jobbat hela dan på ett armband som började bra och nu har jag fastnat. Det har kört ihop sig. Det blir liksom inte bra. Men jag har en idé. Den kräver bara lite andra material och verktyg. Först måste jag ägna mig åt det nöjsamma arbetet att trassla upp en jädra massa intjorvad koppartråd som hamnat fel. Jag tvinnade dit den fel.
Fel, fel, fel.
Men snart kommer det bli rätt x 3 istället. Lita på det!

Hemma igen och dricker te och äter popcorn. Vardag igen.
Lämnade Amsterdam med vemod i bröstet. Mellantid på flygplats; ingenmansland, en plats mellan platser. Kom hem till ett soligt Göteborg som har jobbat ordentligt på hösten de senaste 6 dagarna. Så vackert.
Vill verkligen bo i Amsterdam. Känner mig inte nöjd med att vara turist, jag vill cykla längs kanalerna en vanlig dag på väg till ett jobb, ett möte, ett fik, en fest.
Och vet ni? Det är väl inget som säger att det aldrig kommer bli så?!
NÃ¥gon dag i det suddiga som kallas framtid.

Det är nog ändå rätt bra att vi ska åka hem nu,för mina fötter är helt förstörda av allt promenerande. Så vi har fått stanna och fika en massa idag. Kaffe på nåt ställe, öl på ett annat och myntate på ett tredje.
Och all you can eat sushi till middag. Jag kan äta mycket sushi.
Vi var lite besvikna över att vi inte hade sett några prostituerade än så vi googlade var de brukar hålla hus. Så nu har vi sett prostituerade. De verkade ha problem med sina behåar. Deras bröstvårtor hade liksom halkat över kanten. Funderade på att ge dem tips på var de kan köpa bra behåar, men jag hoppade över det. Sen kom en äldre herre i tweed och han vågade minsann prata med dem.

Nu är vi hemma på båten, dricker te och packar förmodligen snart lite smått. Och så säger jag AJ! AJ! AJ! för varje steg jag tar på mina blåsfyllda och ömmande fossingar. Bildbeviset besparar jag er.