Efter en veckas förkylning och ett grått, trist väder längtar jag nu efter sol och vår.
Att stå och vänta på bussen hem från jobbet och känna värmen från en solstråle söka sig fram över pannan. Eller att upptäcka att solen når fram till balkongen igen. Och när uteserveringarna börjar ta över trottoarerna och besökas inte bara av filtinvirade rökare, utan också av vårluftstörstande folk i allmänhet.

Och årets första krokus.

Det längtar jag efter.

Det har inte blivit många smycken gjorda de senaste veckorna. Mest julklappar och en och annan födelsedagspresent.
Efter att ha tittat på 15 avsnitt av Vänner idag (säsong 5 för er som undrar) stod långtråkigheten mig ända upp i det halsonda.
Dags att plocka fram koppartråden och tängerna.

David fick ett par sådana här tärningar av mig i julklapp. Idén har jag fått från de fula, rosafluffiga, gigantiska tygtärningarna som alla bilar på 80-talet var utrustade med.
Eftersom David är mitt uppe i övingskörande tyckte jag det var en passande gåva.
Dessutom har jag länge velat skapa något som inte kan anses vara lika könsbundet som mina andra smycken.
Jag tycker att män mycket väl kan använda smycken och det finns i alla fall tre män ute i Sverige som bär armband tillverkade av mig.
Det gillar jag skarpt.
Smycken är inte något enbart för kvinnor. Män gillar väl också vackra saker!

I vilket fall som helst har jag nu skapat detta bilsmycke.
Dels som en humoristisk tvist på något som idag ses som den ultimata kitchen: de vulgära 80-talstärningarna, och dels för att det faktiskt kan behövas något snyggt i den tråkiga automobilinredningen vi har idag.

Förutom att jag ville visa er den här bilden som jag tog igår, när snön inte hunnit töa bort mer än i stjärnform, vill jag också nämna att nu har alla 183 dagboksinläggen försetts med taggar (etiketter, om man så vill). Så klicka runt bland taggarna om ni hittar nåt som intresserar er. På det viset har ni möjlighet att hitta, och läsa, mina äldre inlägg som liksom försvunnit långt bak i listan.

Nu kallar tvsoffan och duntäcket, så tjingeling så länge!

Är tokförkyld. Vill äta knäckebröd med öronen.
Kan inte prata.
Sån tur då att bloggandet inte kräver så mycket av den varan.

Har legat i soffan, invirad i mitt täcke, tittandes på Ocean girl.

Det är en härlig blandning av ungdomsserie, dåligt skådespeleri, Science fiction och galet 90-talsmode. Ibland tänder det dock till och skådespeleriet blir tidvis faktiskt riktigt fint. Oftast är det då ungdomarna, och inte de vuxna, som visar mest talang.
Har sett hela andra säsongen idag. 13 avsnitt (men bara typ 20 minuter långa!).
Yaay!

Och visst grät jag en skvätt i slutscenen som bara är sååå fin och romantisk. Fast jag gråter ju till allt så det behöver ju inte betyda nåt...

Men i scenen där den onda pojken, som visat sig lida av svår dyslexi, lär sig läsa med hjälp av Neris ord "Du måste tro på dig själv. Först då kommer du kunna läsa", då skrattar jag tills skrattet övergår i vansinneshostning.
Självfallet lyckas han sedan stamma fram några försiktiga meningar ur barnboken, och allt det onda rinner liksom av honom och han blir snäll och får till och med en tjej i slutet!!
Nån måtta får det väl ändå vara på det sentimentala!
Näää, då hade det inte varit hälften så underhållande.

Och när huvudet är sprängfyllt av förkylning orkar jag inte med nåt smart och finkulturellt. Då är Ocean girl perfekt.

Inga bortförklaringar mer; Jag gillar Ocean girl även när jag är frisk.