Jag vaknade med skogsabstinens.
Hängde kameran runt halsen och letade upp första bästa skog. En plats vid en bäck där jag lekte mycket som barn. En skog som jag förut inte vågat gå så långt in i, av rädsla att tappa bort mig själv. Idag fanns inte den rädslan, jag rent av välkomnade borttappning!
Jag fick en gren i ögat när jag valde de smalaste stigarna som började med människospår men övergick i rådjursklövar. När jag insett det lyfte jag huvudet och såg två rådjur skutta iväg bakom ett berg. Jag funderade ett slag på att vända om men tänkte: Det är för sent nu. Jag ska tappa bort mig ordentligt. Jag fortsätter.
Hamnade i en barrskog med en porlande bäck och omkullvälta träd, fick snö på vaderna och undvek att doppa kappan i bäcken.
Sedan upptäckte jag var jag var och blev lite förvånad över hur långt bort jag kommit.
Då gick jag hem genom villaområdena.

Det hade börjat skymma när vi klev utanför dörren. Hela Biskopsgården var täckt av en tunn frosthinna som fick grenar att se ut som tentakler och grässtrån som sakta vajande sjögräs.
Alla dessa färger som träder fram i kylan. Det är undervattenskulörer ovanför havsytan.
Och lika simmigt som man rör sig under ytan känner jag mig i huvudet idag. Det kanske är som min mor alltid brukar säga: Sjön suger. I den meningen att det tar på krafterna att vistas i havsluft, inte att den är dålig.
Och jag säger som JAG alltid har sagt: Det är inget som inte en kopp te kan råda bot på!

Längst ut på piren i Jönköping ligger båten Saltkråkan på ända. Iskalla vågor har svept över båten och fått bord och stolar att frysa fast på däck. Sommarens vita dukar har bytts ut mot långa istappar hängande från bordskanterna. Flaggan står i topp, som för att visa att även om hon har sjunkit så håller hon fanan högt. Bokstavligt talat.
Kallt som satan var det. Mina fingrar frös nästan fast på kameran och i Davids skägg bildades istappar.
Vattnet var turkosblått och ljuset var magiskt. Domedagskänslor infann sig, och det var vackert.

Jag hade fått vittring på vackra foton och stegade iväg längs vägen mitt ute i ingenstans. Jag muttrade lite om den djupa snön som stod emellan mig och motiven, men tog ett bestämt kliv ut i orörd snö.
Och sjönk djupare än marken runt omkring mig.
Tills jag välte med ena foten fast i ett hål. Jag fångade mig med knät, men kameran gjorde en djupdykning rakt ner i det vita, kalla. Hann inte tänka på knäet, min oro var endast för kameran vars objektiv nu lät oroväckande knastrigt vid beröring. Torkade bort all snön och putsade linsen. Svor lite, gjorde jag nog också.
Sedan tog jag de här bilderna.
Med resultatet på skärmen tackar jag nu snön och imman som gjorde vackert ljus och sudd i bilderna.
Utan fallet hade det inte blivit så bra.
Bulan och skrapsåret på knäet är bara ett bevis på att jag gör vad som helst för konsten.

Och kameran mår prima nu. Den har fått torka ordentligt inne i värmen och hälsar att han är så gott som ny igen.