Tittar ut genom fönstret, det är snart lunch, magen kurrar, och vad nu? En häst på parkeringen! Och en neongul ryttarinna!
Det är Camilla, vår gamla vikarie, som kommer på besök, ridandes på den vackraste häst jag sett.
Jag har aldrig varit en hästtjej och har alltid tyckt att hästar är lite läskiga, men den här var så snäll, lugn och vacker att jag inte kunde stå emot. Var tvungen att lägga handen på den stora mjuka mulen. En oväntad och fin paus i jobbet en fredagsförmiddag.

Hästar kanske inte är så hemska ändå...

ps: Gul bil! Gul bil!

Undrar så vad HDK har att säga om detta. Det är gjort speciellt för dom. Det som mamma fick i 60-årspresent var första försöket för att se om idén höll. Och det tycker jag allt att den gjorde.

Vi har ju kommit en bit in i mars månad nu och det är alltså hög tid att presentera denna Månadens djur.

Och här är hon : Lupingen.

Namnet Luping är en förkortning av det lite mer korrekta Luftpingvin.
Lupingen har små labbar som växer ut direkt från underkroppen vilket gör det svårt för Lupingen att ta sig fram. Lupingen har istället ett ytterst raffinerat invärtes system som gör henne unik. Lupingens nos är utvecklad med inte två, utan fyra mycket små, men effektiva, näsborrar. Två av näsborrarna förser Lupingen med syre, precis som hos oss människor. De andra två (som sitter ovanför de två vanliga näsborrarna) använder Lupingen till att dra in luft som färdas genom kroppen, ut i svansen och upp till den ballongliknande behållaren som sitter längst ut på svanstippen.
Likt ett svalg, placerat inuti den stora nosen, kan sedan Lupingen hålla kvar luften i ballongen precis så länge den behöver det. När ballongen sedan är fylld lyfter den Lupingen tillräckligt långt upp i luften för att hon ska kunna röra sig framåt med hjälp av tårna. När Lupingen vill komma ned på marken igen släpper hon helt enkelt ut luften genom de två övre näsborrarna.

Var Lupingen härstammar ifrån är det ingen som riktigt vet. Som namnet antyder trodde många förr att Lupingen var besläktad med Pingvinen, men senare års forskning har helt slagit omkull den teorin.
Lupingen själv är övertygad om att den kommer från släktet Ballongdjur, men det är givetvis helt fel.

Lupingens föda består av luftig och lätt mat som inte tynger ned kroppen. Detta kan vara sallad,sockervadd,latteskum och chokladmousse.

Lupingen är oftast pigg, glad och utåtriktad men har även dagar av överdriven skadeglädje. Sådana dagar söker Lupingen upp andra Lupingar enbart för att skratta åt deras misstag.

När Lupingen skall sova använder den ballongen som huvudkudde. När Lupingen ska resa på sig behöver den fylla ballongen med luft för att komma upp.

Det händer ibland att det går hål i Lupingens ballong. Vid sådana tillfällen är Lupingen helt beroende av sina släktingar och vänner för att kunna överleva. Fascinerande nog växer ballongen ihop av sig självt efter ca 14 dagar av vila och Lupingen är då helt återställd. Efter en sådan sjukdomsperiod firar alltid Lupingarna genom att gå på tivoli och äta sockervadd och hälsa på ballongdjuren.

Är inte detta den finaste cykel ni någonsin skådat!?!
Sån lyx att på jobbet susa fram i var sin fåtölj bredvid varandra. Och alla blir så glada att se oss. "Hej, Hej! Vad hääärligt det ser ut!"

Vi plingar glatt med ringklockan och trampar förbi vårflanörerna.