Ibland ser man höstens färger även på våren. Fast i en skir tappning.

En promenad som vanligtvis tar 50 minuter i rask takt tog idag 1 timme och 20 minuter i intervalltempo.
Var ju tvungen att stanna hela tiden. Naturen tvingar mig till det. Kameran kan inte ligga kvar i väskan när det är knoppar och träd överallt som pockar på uppmärksamhet.

När det ligger ett tunt brev i brevlådan med Göteborgs universitets logga på. Då ökar pulsen avsevärt. Jag struntar i att kolla om det finns någon tvättid och går direkt upp till min lägenhet. Släpper jackan på golvet och låter hörlurarna spela musik för mina fötter.
Jag öppnar kuvertet där direkt i hallen.
Det första min hjärna uppfattar är ett tyvärr. Jag har inte börjat läsa än men min hjärna har redan lyckats plocka ut det viktigaste ordet i brevet. Det fanns inte ens i första meningen.
Jävla skit bajstyvärr.

Efter ett antal auditions och intagningsprov är jag van vid sådana här brev. Konstigt att man faktiskt kan vänja sig vid det.
Samma hjärna som hittade tyvärr gör nu allt för att hitta positiva sidor av ordet. Nu har jag ju ett år på mig att bli bättre på att teckna. Jag kan ju gå nån kurs. Jag får tid för alla mina kreativa idéer jag fått på sistone.

Sen pratar jag i telefon med David, mamma, pappa. Då inser jag hur ledsen jag är för att jag inte är en av de 40 personer som får komma på intervju.

Påskhelgen har varit jätteskön, med mycket god mat och trevligt umgänge, men nog har jag längtat en del efter att få testa mina nya koppartrådar som kom med posten tidigare i veckan.
Efter pysslandet på balkongen satte jag mig alltså i soffan för lite smyckesgöra.
Tråden är perfekt! Lagom mjuk, lagom hård och färgerna är alldeles underbara!

Jag känner mig helt klart nöjd med den här måndagen.