I skenet från en röd lampa.

Nu har jag semester minsann. Tre veckor som förhoppningsvis kommer innehålla åtminstone 87 procent av följande saker:

Havsluft
Backgammonspel
Yatzy
Kex och te vid solnedgång, hav och horisont
Kärlek
Loppisfynd
Vänskap
God mat
Ösregn
Sovmorgnar
LÃ¥ngpromenader
Smyckesförsäljning (lyckad sådan)
Fotograferande
Skratt
Kramar
Ã…ska
Kattallergi
Solbränna
Skoskav
Hamnfest
Sand i skorna
Glass
Barfotagång
Solsken
Harmoni
Fräknar
Salt hud
Iskalla dopp i Östersjön
Stockrosor och Kungsljus

Jag cyklar igenom det här bostadsområdet på väg till och från jobbet och blir lite rädd varje gång. Vem vill bo så här? Framför varje hus finns en liten altan och bredvid ytterdörren står det ett litet bord och två små stolar. På marken står en stor blomkruka med någon färgglad blomma i. Vid Varje Hus.
Är det dit man flyttar när man förlorat sin egen vilja? Har husägarna möten en gång per årstid där de bestämmer vad som får finnas på altanen på framsidan av huset?
Eller vad som får stå i fönstret ut mot gatan? (Likadana höga, vita krukor, två exakt likadana lampskärmar som gör symmetrin ännu mer tydlig. INGET ANNAT.)

Själlösare kan man inte bo.

Ibland blir man påmind om hur fina människor är (det är sånt man vill bli påmind om ofta).
Idag var ett sådant tillfälle.
Jag hade promenad på schemat och var ute och gick i skogen. Jag och en deltagare på jobbet.
När vi kom till en uttorkad damm, som för länge sedan bildats i en gammal husgrund, mötte vi vår okände välgörare.
Han hade långt vitt hår, långt skägg, pigga ögon som tittade på oss över glasögonen som kanat ned på nästippen. Han hade svarta kläder, ringar på varje finger med bland annat dödskallemotiv och så var han klädd i svart skinnväst.
När han talade var det på norrländska och han informerade oss om att det skulle bli svårt för grodynglen att överleva nu när vattnet nästan helt hade avdunstat ur dammen som var hans.
Vi höll med.
När vi vände oss om för att gå ropade han efter oss: Tycker ni om sill?
Eh, ja? Svarade jag.
Vänta ska ni få lite då.
Eh, okej. Sa jag då.

Sen gick han in i ett förråd och kom ut med en påse med inte mindre än tolv burkar Abbas sill.

Va?
Sa jag.

Han förklarade att han jobbade med hemlösa och att Abbas sea food alltid skänkte en massa sill till dom vid midsommar och att han fått så fasligt mycket sill att de aldrig skulle kunna äta upp allt på sitt midsommarfirande. Han hade pratat med Abbas om det. De hade tyckt att han skulle skänka resten till sina vänner.
Så då gjorde han det.

Vi tackade vår okände välgörare och gick tillbaks till jobbet. Där blev jag mina kollegers välkände välgörare när jag gav bort senapssill åt höger och dillsill åt vänster.

Midsommarfirandet är räddat!