Det var länge sen den kände värmen från någons rumpa.
Det kändes fel att ensam sätta sig. Jag hade velat sitta med den där David. Vi hade kunnat hålla handen och luktat varandra i halsgropen.
Det är just vad bänken borde få uppleva efter så lång tid utan.
Då beger jag mig ut i skog och mark med kameran som vän.
Sitter hellre på balkongen än i solvarmt vardagsrum när bakverket från igår äts upp.
När jag kommer in igen är golvet randigt. Av sol och persienn. Och där stod en orkidé och blev genomlyst.