På Lillevik är sanden grövre än all annan sand jag gått barfota i. Den är också skönare än all annan sand jag gått i.
Och så ser det ut som jag doppat min fot i vallmofrön. Min fot är en frukostfralla.
Och det är ju inte fy skam.

När himlen öppnar sig för ett skyfall är det tur att man har ett litet bord som lätt kan bäras in under tak tills kusten är klar igen. När det blåser kulingstyrkor är sten det enda som håller bordsduken på plats.
Ett par av de andra torgknallarna gav upp tidigare och packade ihop sina korgar, krimskrams, blommor och åkte hem och tog helg. Jag är dock inte den som ger mig i första taget. Fick sålt en del och känner mig trots allt nöjd med dagen som enligt alla de rutinerade torghandlarna var en av de värsta dagarna på länge.
Nästa gång tänkte jag pricka in årets bästa dag.

Utsläppen i havet har färdats in mot land, in mot en göl på klipporna. Tången har färgats röd och gölen ser ut att bära hela stjärnhimlen. Märkligt hur något som förstör kan vara så vackert.