Jag är stolt över min ros. Jag har planterat den själv. Jag har skött den ordentligt.
Jag är inte känd för att ha gröna fingrar. Mina fingrar har alltid varit mer bruna i nyansen.
Men jag har lyckats bra med min ros som blommar så fint just nu.
Än en gång går jag nära inpå.
Avocado- och rosodlare är jag. Betyder detta att mina fingrar bytt färg plötsligt? Hur ser man det? Var sitter färgen någonstans? I blodet?
Just nu sitter färgen i min kamera. Den fångar allt när jag går så nära att min näsa nästan doppas i rosenblad.

Min avocadoplanta i köksfönstret har de vackraste bladen. Att studera deras ådror inspirerar mig. Mina smycken hade inte funnits utan löven. Förmodligen hade inte mänskligheten heller funnits utan växter, men det är en annan femma.

Ännu en spårvagnskur som blivit förädlad. Kanske var det inte tanken, men vem bryr sig? Jag tycker det är fantastiskt vackert. Skulle vilja såga ut och hänga i fönstret.
Solens strålar genom sprickornas vindlingar, den blodröda färgen lyses upp explosionsartat. Ja, jag önskar jag hade en såg. Och lite mer mod och illvilja i mitt blod.