Ja, han är hjälpsam och fin, min David. Håller paraplyet över mig när jag fotograferar varje hus jag vill bo i, träd som gör mig lycklig och lövbeströdd mark under mina fötter.

När vi knatar omkring på gamla brukets omgivning och ignorerar skyltar som det står Obehöriga äga ej tillträde på hittar vi en mer välkomnande skylt: Öppet hus i kaffestugan. Marschaller och ett varmt ljus från fönstren.
Tja, varför inte.
Så vi gick in och hamnade visst hos Jonsereds Hembygdsförening. Där var David och jag udda fåglar bland Jonseredsuppväxta pensionärer. Vi fick berätta att vi inte var från orten. Vi fick kartor över bygden och fick veta att samme Keiller som är upphov till Keillers park på Ramberget granne med mig, även hade ett finger med i Jonsereds historia. Och minsann: om han inte fixade sig ett Ramberg där också!
Mannen som serverade oss påtår ville gärna berätta mer om bruket och omgivningarna och vi kom sedan att samtala om hur mycket vackrare man byggde husen förr. Utsmyckningarnas tid är förbi. Och det är ju som jag alltid har sagt: Människan vill ha det vackert omkring sig så när ska husen börja bli vackra igen?? Det är bara en tidsfråga, enligt mig, innan vi får se mönster runt fönsterkarmar och skruvar i form av blomblad igen.

Kaffet och kakan smakade finfint och nu längtar vi till våren då bokskogen enligt lokalbefolkningen ska vara fantastiskt vacker.

Och så var det det där med korrugerad plåt. Oftast en styggelse. Ibland så här rostigt och vackert.

Andlöst vackert. Kom inte och säg något annat.
Så här är det: Hösten gör mig lycklig på det där bubblande viset. Ni vet när man är så glad att mungiporna inte vill vara annat än upphissade. När man försöker prata lugnt och sansat men det hörs långa vägar att man har en massa skratt nere i strupen, i lungorna, i själen. När man vill hoppsa och dansa och skrika sitt höstskrik på en bro i Jonsered.