Fick idag ett mail från Videomarathon. Att vi inte är en av vinnarna.
Det var ju tråkigt. Men det konstigaste av allt är väl varför de berättar det INNAN den stora prisutdelningen i Köpenhamn som vi skulle på. Vad var då poängen med nomineringen överhuvudtaget?
Hade det inte varit roligare att meddela vinnarna då istället? Under festliga omständigheter.
Vi hade inga större förhoppningar att vinna, men det hade ju varit fint att få hoppas lite. Att alla som kommer dit är på samma nivå, inte vinnare och förlorare redan från början.
Nu känns det inte ens roligt att åka till Köpenhamn längre.

Färdig att hänga om halsen. Fast först ned i en kartong och sedan skickas på äventyr genom Sydsveriges postsystem.

Det går ju inte passera en container utan att stanna och kika.
Idag hade någon slängt köksluckor. Rysligt fula.
Tänk er den äckligaste orangea färgen som finns, dåligt målad på luckornas utsida. Och så en läskigt ljusgul färg (som inte alls går ihop med den orangea) på insidan. Förvånansvärt nog med dessa finfina glasknopparna på (i en tredje nyans som givetvis inte matchade någon av de andra färgerna)!
Det fanns inget annat att göra: vi fick kliva in i containern och skruva loss knoppar för glatta livet. Sen tog vi spårvagnen till stan för sushi och fika med väskan full av skramlande knoppar.

Ikväll hade jag min höstvisning. Fina vänner och vänners vänner kom och drack lemonad, åt kakor och Tom & Jerrykex och minglade och tittade på mina smycken som var utspridda över hela mitt vardagsrum.
Det blev en himla fin kväll, tycker jag. Hoppas ni som var här trivdes också!
Och nästa gång blir det i en lokal. Lånad för kvällen eller hyrd för en billig slant, det spelar ingen roll. Men lokal blir det, med förhoppningsvis många fina minglande människor.