Det trodde inte ens SMHI.

Hoppsan, som det blev!
Eller?

När jag klockan 06:40 vaknar av att jag ramlar ur sängen i rädsla och panik över det fasliga oväsendet som kommer från snöplogen utanför fönstret, då tackar jag min lyckliga stjärna att jag inte sover i en loftsäng.

De här fina människorna var på Eddie Izzard idag.
Det var inte jag.
Jag satt i min trappuppgång, utelåst. Nycklarna hängde på en krok preciiis innanför dörren. Där satt jag, i trappan utanför min dörr, kissnödig som satan, och väntade på David som dök upp 45 minuter senare.

När jag gjort tre av fem beställda blingfittor dyker de där fina människorna upp igen. Stela i kinderna av skratt, inte minusgrader. Och så sätter de sig i soffan och fnissar åt hur rolig Izzard var och de skrattar åt skämt som "är alldeles för långa och komplicerade för att förklara".
Skitungar.