När såg det ut så här senast, undrar jag.

Som jag minns det var det på den tiden då min kompis Johanna och jag hade gått från att göra snögubbar till att bygga de lite häftigare snödinosaurierna, och när vi kom in i värmen satte vi oss i min säng och spelade SEGA 16 bitars på en tv som inte visade några tv-kanaler utom en grynig version av fyran.

Shit. Det var länge sedan.

Om man fortsätter förbi snöslasket väntar en och annan minusgrad. Om man kör in på vägar som knappt syns bakom snötäckta granar hamnar man på slingriga vägar som aldrig tar slut. Men någonstans på vägen finns en röd stuga där kaffekokaren står och bubblar välkomnande.
Jag kan meddela att under det vita långt bort på bilden finns en sjö. Inte helt lätt att förstå när allt det vita ser likadant ut var det än hamnar.

Systern stickar raggsockar till mig. Astor vill också vara med. Han vaknar upp från kvällens andra vila för att jaga tråd en stund.
Jag fick finfint kameraobjektiv av David i julklapp och passar på att fånga trådjakten på bild.