På 16-bussen mot Eriksberg. Ett gäng fjortistjejer i högljudd diskussion.
Den ena till den andra:
Du sa ju att du skulle komma till mig klockan tolv!
Den andra i försvarsläge:
Ja, men jag tog ju bussen tjugo över tolv!
Den första igen, ännu mer upprörd:
Ja, men du sa ju att du skulle komma till mig klockan tolv!!
Den andra ger svar på tal:
Men klockan tolv hade jag ju inte ens plattat håret!!!

Jo, det är ju en rimlig anledning. Funkar säkert lika bra på högstadielärarna klockan kvart över lektionstid på måndagmorgonen, tänker luttrad tjugoåttaårig kvinna i sätet framför.

De senaste dagarna har det känts som att jag går och väntar på något. Som att någonstans inne i min hjärna vet synapserna något som fastnat på vägen och inte hittar fram till mig.
Det är nåt bra. Det jag väntar på alltså, inte hjärnsläppet.
Det skulle vara fint att få veta vad det är. Fast förmodligen är det nåt helt meningslöst. Som att jag egentligen vet var jag lagt min nyckel någonstans men att det bara inte har landat än. Och jag vet att jag kommer bli glad när jag hittar den och det är ju värt att vänta på. Typ.
Nä. Det är inte det. Det är nåt större.
Vi får väl se om hjärnan har lust att berätta för mig snart.

Nu väntar jag på bussen så länge. Den är rätt stor. Kanske bara är den jag väntar på...
Jag återkommer.

Beställd och färdiggjord. Nästa steg: brevlådan.