Öppnade mina ögon och såg ett bländande ljus genom nyckelhålet. En fin dag, hann jag tänka innan drömmen kom tillbaks. Den kom i små fragment. Jag mindes att jag vaknat mitt i den och skrattat. Och att jag funderat på om jag skulle orka sträcka mig efter mobilen bredvid mig för att skriva ner den. Jag mindes också att jag struntade i det. Vilket var synd.
För i natt drömde jag att jag bodde granne med Hitler. Han bodde på våningen under min och han var så jäkla efterhängsen. Han smög utanför min dörr och varje gång jag öppnade för att gå ut var han där och undrade om jag inte ville dricka te med honom någon kväll. Han gned sina tunna händer mot varandra och plirade lite läskigt mot mig. Jag var så trött på hans eviga tjat och obehagliga flirtande. Jag visste ju dessutom att han var känd för sin ondska, att han varit diktator och allt. Men som granne var han en riktig plåga.
Inte fan ville jag dricka te med Hitler!
Han var ju så himla mesig! Och dessutom var han skitful i den där mustaschen.

Jag gillar sånt här. Slitet och flagnande. Rostigt och inte plastigt och blankt. Det vackra i det åldrande. Fast inne i duschen? Njae, får jag väl lov att säga.

Fick ett sms från min far. "Gå in på sr.se/jonkoping..." Jag följde instruktionerna från min plats i förkylningssoffan.
Visst häpnar man!
Och vi tycker vi har det kallt och jävligt nu! (Vi HAR det kallt och jävligt, men det kan alltid vara värre på en annan plats i en annan tid)
1929 blåste Vättervattnet in över Jönköpings järnvägsstation och skapade problem i tågtrafiken, men också fantastiska undergångsmiljöer.
Jag rekommenderar er att titta på resten av fotografierna som är tagna av en kvinna vid namn Greta Kåwe.
Vad jag önskar att jag kunde åka tillbaka till 1929 och ta sådana här makalösa fotografier. Få förtrollas tillsammans med Greta. Att få uppleva den känslan av vakuum som måste ha infunnit sig. För så tänker jag mig det: en oerhörd tystnad och en stämning som inte liknar något annat. Ett undantagstillstånd.
Att promenera där mellan vagnar och isbeklädda elledningar som sjunkit ihop av den enorma påtryckningen från vädret som tagit i ända från tårna den här gången. Sjön hamnade ovanpå allt och frös till is, nästan som i ett försök att förvara stan. Till senare.
Ingen katastroffilm kan få mig att känna samma saker som de här fotona.