Att något så tunt och skört har överlevt vintern ser jag som ett smärre mirakel.

David gör sitt bästa för att förkylda Lotta ska vara glad.

Då och då tar vardagen ett ordentligt tag om mina axlar, ruskar om mig och får mina ögon att upptäcka det som lyser omkring mig. Det jag har sagt här förr. Det slitna och vackra.
Det som andra människor tycks ha slutat se. Som om det bara är det blanka och välpolerade som är värt vår uppmärksamhet.
Mitt hjärta ömmar idag för den repade spårvagnskuren vid hållplats Rambergsvallen.
Insvept i solsken som gör alla ärren synliga.

I födelsedagspresent från David fick jag att vi skulle göra en fotobok av mina bästa foton. Bästa presenten, alla kategorier! Idag kom resultatet. 130 inbundna sidor med Lotta Lostens foton. Shit, alltså. Jag känner mig löjligt stolt. Det känns så fint att se bilderna på det här viset. Mitt självförtroende tar ett lyckoskutt framåt, och den där fotokursen jag tänker söka känns ännu mer lockande nu.
Och innehållet i boken. Göteborg på alla vis, fina gamla Sambon, Davids stenhårda farfar, David förstås, Vackra Österlen, branden i Frihamnen och allt annat som mitt öga mött de senaste två åren.
Yup. Stolt. Löjligt.