Jag behöver kolleger/ateljé/butikslokal, allt i ett!
Gå med i gruppen "hantverkskollektiv sökes" på facebook och hjälp mig hitta det!
Eller kontakta mig här eller direkt på lottalosten@gmail.com om ni har tips eller förslag.

Jag är trött på att sitta hemma i min soffa och jobba; jag behöver en arbetsplats!

Vi började dagen med frukost på fik i stan. Tre å ett halvt år ihop. Käääärlek.

Väntade viktigt samtal. Spännande samtal. Något som kanske kan bli ett slags genombrott för mig. Det är förbannat kul, ska ni veta! Men vad det är får ni INTE veta. Än. Men jag lovar att berätta sen. Det kommer bli svårt att hindra mig faktiskt.

Strosade på kullerstenar, asfalt, grus, gräs och sand. Gick förbi en kvinna som sa till någon annan att hon inte hann stanna och prata för hon var "Görstressad", men hennes steg var lugna, tog tid på sig och verkade inte ha ett stressat ben i sig. Hon borde träna på det. Att matcha stegen med rösten. Det är viktigt sånt, om man ska vara övertygande.

Jag har nåt i ögonen idag. Nåt pollenigt. Är det nåt särskilt sånt i luften nu? Eller är det kanske migränrester?

Jag har skött mig idag. Beställt saker, skrivit ned saker, tänkt saker och planerat saker. Allt för mitt lilla företag. Och klockan är inte ens tre.

Mina ögon. De vill vila. Ska jag låta dem? Kanske en liten stund, på soffan.

På torsdag firar lottalosten.com två år. Stooort. Ni får inte missa det, det vankas tävling.

Vad tycker ni om lottalosten.com? Fattas nåt? Eller inte?

I min hjärna fattas det mycket idag.

Ibland vill man ha stora smycken. Smycken som syns.
Detta är ett sådant.
Berlocken mäter cirka 8 cm på längden, från spets till spets. Knappen står ut cirka två cm från själva smycket.
Jag ville göra nåt som inte är så mycket söndagsfint utan mer fredagssnyggt. Inte så mycket Konsum utan mer Vernissage. Och jag ville använda mig av den fantastiska knappen jag inhandlat på loppis för ett tag sen.
Det finns en till sån knapp. Vi får väl se vad som händer med den.

Dramatiska skyar speglas i fönsterrutan.
Min migrän har lättat från mitt huvud och förflyttat sig till himlen istället. Jag är tacksam för det.
Jag ser ut som jag är hämtad från femtiotalet idag. Svosch, sa det. Från nittonfemti till tjugotio.
Någon tjoar nere på gården. Svårt att veta om det är ett glatt eller argt tjo.
Jag tänker på körsbärskladdiga fingrar och asfaltsvarma fotsulor. Och på att mina fräknar gör sig bra på bild. På takåsarna mittemot bråkar tio fiskmåsar med varandra. Människorna håller sig inomhus.

Annars då?