Stod på Dragonfly festival igår. Vansinnigt trevlig festival. Regnet och blåsten bråkade med oss en del och en festival ute i skogen utan någon bankomat, en vecka innan löning är kanske inte det bästa upplägget för försäljning, men fint var det och vissa ställen är liksom värda att uppleva ändå.
Visitkort utdelade, roliga människor att prata med och titta på, och sen musiken som strömmade ut ur det stora tältet. Ja, det var en bra dag.
Körde hemåt på beckmörka vägar klockan halv ett på natten. Trötta. Jag satt bredvid och sjöng och pratade för att hålla både David och mig själv vakna.
Trillade in i lägenheten klockan halv tre. Stupade i säng och vaknade bara två gånger under natten med kramp i vaderna efter att ha stått upp i tio timmar.
Och jag trodde jag skulle ha långt mycket mer än 7 myggbett på benen.

På à la London fick jag beställning på bland annat dessa smycken. En brosch som ska pryda en hatt och ett armband som kommer passa fint på hattägarinnans handled.
Jag tycker om att fota mina smycken. Hitta fina underlag som lyfter fram, inte konkurrerar. Detta är sprucken spårvagnskur som jag tagit med mig hem under devisen Det här kan jag säkert få användning av någon gång.
Här har ni beviset på att jag faktiskt behövde detta.

Jag har en kompis som heter Annie. Vi träffas bara när jag sover. Annie är annorlunda.
Jag kom hem efter nattjobbet. La mig för att sova. Första en och halv timmen hade hela Sveriges telefonförsäljare på schemat att ringa upp mig. Sen somnade jag.
Då ringde det på porttelefonen. Jag steg upp och svarade. En kvittrande röst i luren: Hej! Det är jag! Det är Annie, jag har tagit studenten nu! Jag kommer upp!
Okej, säger jag och trycker på knappen till portlåset. Jag är så trött, kan inte riktigt minnas vem Annie är. Hon sveper in genom min dörr, hennes ansikte är så ljust, jag kan inte riktigt se henne. Bara massa vitt ljus. Jag kisar och sedan ser jag henne! Annie!
Min gamla vän. Hon som inte är som någon annan.
Hon kommer och hälsar på då och då och sedan är hon plötsligt borta igen. Inga telefonnummer, ingen förklaring. Borta.
Nu var det nog fem år sedan sist. Då satt vi i mitt kök i Lund och drack te och hon berättade om allt som hänt i hennes minst sagt galna liv. Nu står hon i min hall med en tjock bunt papper under armen och hörlurar i öronen. Hennes hår är långt, lika långt som mitt men vildare.
Hon säger Vänta, jag ska bara stänga av ljudet. Det är ert repetitionsband jag lyssnar på. Från Spegla dig i flykten. Jag älskar att lyssna på det och följa med i manus samtidigt! Då plötsligt ser jag att det är manuset till folkhögskolepjäsen Spegla dig i flykten hon håller i. Hon fortsätter: Det är så fint det här stycket när ni får regi, när ni lyssnar, tar in regissörens ord och gör om. Det är så bra!
Jag bara tittar på henne. Jag visste inte att hon hade det bandet. Jag visste inte att det fanns ett sådant band.
Hon kramar om mig. Jag ber om ursäkt för att jag är så nyvaken och risig. Inte då! utbrister hon.
Vi pratar om allt som hänt. Hon har varit i Amazonas. Nåt politiskt. Hon blir ivrig, börjar prata om nån aktivistgrej som ska ske. Idag. I Göteborg.
Jag förstår plötsligt: Det är därför hon är här.
Hon vill ha med mig men jag tvekar, blir osäker och lite rädd. Hon säger att jag inte ska oroa mig. Och det är ju sant, jag har aldrig behövt oroa mig tidigare. Annie ordnar allt. Hon klarar sig ur alla knipor. Och det är många knipor, det.
Men den här gången är det annorlunda. Farligare.
Jag kan inte säga nej, jag drar på mig ytterkläderna och vi springer ut. Vi tar oss till bron. Där är det fullt av krigsmaskiner, polisbilar, tanks och full aktion. Jag är så rädd. Pistoler, kanoner, arga människor.
Och ormar. RÃ¥ttor stora som hundar.
Annie tittar på mig, tar min hand och så springer vi rätt in i tumultet. Jag blundar.
Nu har drömmen börjat spricka tänker jag. Nu håller det inte längre. Nu vaknar jag.

Jag tänker att nu vet jag inte när jag får träffa henne igen. Hur många år innan hon återvänder?
Om hon klarar sig ur den här knipan, den här gången.