Det finns inte många människor som är lika bra som jag på att loppisfynda. Här ser ni det mesta av helgens fynd. Minus några fler fina koppar och en fin glasburk som ligger i min lägenhet. Och en kjol, som jag har på mig. Och några hårspännen. Ja, ni fattar.
Alltså, den där servisen: jag har suktat efter den i år och dar. Ni kanske inte begriper vilket klipp det är med 500 kr för tekanna, sockerskål, gräddkanna, fyra tekoppar, fyra tefat och fyra assietter? Det är ett KLIPP! Tekannan ensam brukar typ kosta så mycket.
Köpte en liten analog pocketkamera också. Gammal. Behöver specialfilm. Den blir kul att testa!

Och ja, jag SKA klippa mig. Mitt hår ÄR sjukt långt nu.

Idag ska vi åka på GP-loppisen. Igen. Vi gör ett nytt försök, för igår var kön så djävulskt lång att vi gav upp och åkte till loppisen på Heden istället. Fyndade duktigt där också.
Trappan på bilden är vid Friidrottens hus. Den är befriad från allt vad färg och form heter, men ändå är det nåt spännande med den. Det kanske är just det som är grejen; det har gått långt när människan frångår naturen så till den milda grad att man inte kan se några som helst spår från den.
Jag blir både glad och ledsen på samma gång.
Så världsfrånvänd vill man väl inte vara, tänker jag som ser naturen som min ständiga inspirationskälla.

Om ni tittar närmre på ciggen i Sara-Vides hand på översta bilden så ser ni, hur cigaretten blir som en del av väggmålningen. En målad rökpuff som helt utan vår vetskap trädde fram på väggen.
En vägg som är så full av färger och mönster att mina två vänner knappt syns, trots att de båda är sådana uttrycksfulla personer.
Och sedan att de står där och röker ger mig en chans att springa runt och fota ostört.
Synd på deras lungor, men fint för konsten.

Sara-Vide hade idag vernissage på Röda Sten. Sonja och jag gick dit i egenskap av fanbase. Vi drack en massa öl i solen och pratade feminism, bloggar, utvik, twitter och snusk.Och så tittade vi givetvis på Sara-Vides fantastiska målningar.
Tänk att Sara-Vide och jag har aldrig träffats förr och ändå känns det som vi har känt varann hur länge som helst. Och Sonja, vi har ju alltid känt varann! Känns det som.
Det där nätet alltså. Vilken underbar plats det är!