VI GICK VIDARE I VIDEOMARATHON!!!
Vår kortfilm om En ofrivillig medmänniska har blivit nominerad! Det är sammanlagt nio svenska bidrag som blivit nominerade och det känns så härligt att vara en av dem!
Ägnade dock gårdagen åt att plågas av nervositet. Videomarathon skrev nämligen för några dagar sedan att de skulle avslöja de nominerade på måndagen, alltså igår, men sen glömde de eller nåt för först idag meddelade de alla. Så kan man ju inte göra liksom! Jag höll på att gå upp i limningen av nervositet ju!
Men nu är vi vidare i alla fall! Och nu är det ytterligare ett par veckors väntan till vinnarna presenteras.
Spännande är det minsta man kan säga.

Två fina föräldrar. Ett par nya skor som än så länge inte gett mig skoskav. En dödsmässa av Verdi med en faster i kören och för lite plats för benen i konsertsalen. Sushi på världens bästa sushiställe. Snöslask som ger blöta skor som färgar av sig och ger svarta fötter. Två telefoner utan batteri som skapar oro i min kropp när ingen svarar i andra änden. Hjärnan kan skapa hemska monster som inte finns och när oron sedan skingras gör den det fort, bara några svarta slöjor av orosrök håller sig kvar i bröstet innan även de försvinner helt. Och då blir det kramkalas.
Lite för lite sömn. En morgonpigg pappa. Personanpassat kokta ägg och ikväll hittade jag kardemummakakesmulor i behån.
Nu är det söndag och jag jobbar.

Nu är det vinter, det är bara att erkänna.
Och jag känner en uppgivenhet inför detta faktum.
Nu börjar det: Slasket, blasket, kylan och det tråkiga Inrätta dig i ledet och de skottade stigarna.
Så var det med den fina hösten. Vi ses igen om ett år.

Brukar ni också drömma att ni faller?
Utan skyddsnät, utan något att hänga fast vid. Fallet tycks aldrig ta slut.
Brukar ni också drömma att ni drunknar?
Utan luft i lungorna och av någon anledning okunnig i simning.
Brukar ni också drömma att ni blir jagade av en man med kniv medan ni håller på att ta på er era kornblå strumpbyxor och bara har lyckats få på ena benet så att ni liksom hoppar fram på en fot tills ni inser att det är lika bra att låta strumpan fladdra i vinden medan ni springer för allt vad tygen håller?
Och brukar också ni drömma att Danny Devito är en lönnmördare som har fått i uppdrag att mörda er pappa och att han lurar i varje buske, runt varje husknut i en alldeles för stor trenchcoat (han är ju så kort, den där Danny) och med ett gevär i högsta hugg?

Vad skönt, då är jag inte ensam.