När man sedan kommer hem och ska laga mat krävs det vissa åtgärder för att få upp värmen igen...

Väntade på David i Brunnsparken. Hade med mig kameran och tänkte att tjugofem minuters fotograferande går kvickt. Migränen i mitt huvud var inte jättenöjd, men jag lyssnade inte. Jag fotade duvor på bänkar och bänkar utan duvor. Bland annat. Jag fotade andra saker också. Mina fingrar var helt stela av köld. Jag andades på dem och gned dem mot varandra. Måttlig förbättring.
Migränen blev bara värre. Jag började må illa också. Kylan och huvudvärken tog över hela min kropp och gjorde det omöjligt att tänka. Det var som att jag inte längre begrep vad jag höll på med. Hela jag rörde mig med en tröghet som gjorde det svårt att ens ta ett steg framåt.
Tills det plötsligt slog mig: jag behöver ju inte vänta UTOMHUS. Jag kan ju för sjuttsingen gå in i Nordstan!
Promenerade direkt till Åhléns och köpte en någorlunda smickrande mössa och ett par vantar. Kände hur käken slappnade av lite, att hjärnan långsamt tinade och synapserna hittade rätt vägar igen.
Ibland är jag pantad, men den här kylan gör mig fan riktigt korkad!

(Och jag hörde att de hade -21 Jönköping idag. Jag skulle dö.)

Nu börjar Lottas hjulkalender 2010!
Jag lovar och svär att jag ska bjuda på hjulstämning på hög nivå denna vinter och ni är härmed inbjudna att följ med mig på min jakt efter hjulen!
Dagens siffra är uppbyggd av en massa små tärningar och placerat på ett grävskopehjul.

Nu kan hjulen börja!

Novembers Månadens djur är en dubbel rackare! Siamasken!
Många tror att Siamasken bara är en felbildad mask, men de kunde inte ha mer fel. Det finns faktiskt tusentals exemplar av denna besynnerliga varelse med två huvuden.
Tyvärr, får man väl kanske säga, eftersom det är ett ytterst olyckligt djur. De båda ändarna har varsin hjärna med varsin vilja och lika mycket hat till den andra. När den ena vill till höger, vill den andra till vänster och tvärtom.
De hatar varandra så till den milda grad att de med största sannolikhet skulle ha bitit av sig själv på mitten för att bli av med det andra huvudet, om det inte vore för en livsviktigt detalj.
De kan inte leva utan varandra.
Den ena änden kan dricka men inte tugga, den andra änden kan tugga men inte dricka.
Detta leder till en enorm bitterhet dem emellan och i Siamaskarnas hjärnor finns inte tillstymmelse till försoningstankar. De fortsätter som de alltid gjort och försöker att inte låtsas om den andres existens. Detta visar sig dock vara mycket svårt. För inte nog med att de behöver varandra för att överleva, de använder sig av varandra i en annan aspekt också. Avföringen. Den enas föda kommer ur den andras mun och vice versa. En dagligen återkommande anledning till storbråk.
Siamaskens liv kan te sig fullkomligt miserabelt för oss, men det finns ändå en liten ljusglimt i tillvaron. Siamasken älskar att dansa.
När en annan varelse, såsom en människa eller något fyrbent djur, rör sig precis ovanför Siamasken där den befinner sig under marken, bildas rytmer som går som elektriska vågor genom siamaskens kropp. Alla bekymmer och allt hat försvinner för en kort stund och Siamasken dansar lyckligt och med en otrolig musikalitet. Bitterheten är då som bortblåst, men så fort stegen ovan jord försvunnit utom hörhåll rycks Siamasken tillbaks till den bistra verkligheten igen.
Således finns de allra flesta siamaskarna i storstäder eller andra platser med mycket djur på. Obefolkade ställen blir snabbt av med sin Siamaskpopulation på grund av att Siamaskarna tar död på varandra och därmed utrotar sig själva.
Det är en sorglig livshistoria och vi får, för Siamaskens skull, hoppas att evolutionen löser deras problem så att de i framtiden kan få ett harmoniskt och lyckligt liv tillsammans.