När man återkommer till samma fik två dagar i rad kl 07:45 för frukost kan man nog kalla sig Stammisaspirant.
De
riktiga stammisarna sitter där givetvis redan och lurar bakom en tidning. De har inte godkänt oss än, i deras ögon krävs det mer bevis än två frukostar två dar i sträck.
Vi antar utmaningen (målarna envisas med att plinga på dörren 07.30 vareviga morgon).

I morse kl 07:30 intog målargubbarna lägenheten och vi förpassades till Franska bageriet för frukost.

Sämre förpassning kan man ju utsättas för.

Utanför blommade blomstren i rad.

Jag försökte ta en bild på dimmiga gårdar men David ska då alltid skoja till det. Såhär är det ofta. Precis när jag ska till att knäppa av hoppar han framför linsen eller sticker fram ett finger. Jäkla typ.

Men till slut blev det en fin bild.

På vägen till stan passerade vi Las Palmas, som inte riktigt var som jag väntat mig...

Vi såg oss själva i en spegel och blev som förhäxade av vår egen spegelbild.

Skansen Lejonet var höljt i dimma. Det var fortfarande tidigt morgon, ni minns.

När vi gick genom en kyrkogård hittade vi en brinnande påse med kläder i. Den gav ifrån sig illaluktande rök. David räddade alla vilande själar, levande flanörer och hundar genom att hälla vatten på bylset. En riktig vardagshjälte!

Så här såg det ut efter Davids insats. Jag (var den enda som var i närheten och) applåderade.

Sedan gick vi ärenden på stan och i en rulltrappa tog jag den här bilden i farten.

I en kanal hade någon placerat en jättestor och fin pappersnäckros som lyste upp det bruna och smutsiga vattnet.

När vi nästan var hemma tog jag sista fotot för promenaden.
Hemma väntade nymålade tak och förberedda väggar. Och ett tvättberg utan dess like. Nu har vi testat husets tvättstuga. Den får helt klart godkänt.
Och nu skiner solen.
De senaste dagarnas bloggtystnad har varit proppfylld med flyttbestyr.
I veckan packades det febrilt, på fredag åt vi på indisk restaurang i väntan på att vi skulle få nycklarna till vårt nya hem (där tog jag bilden på David där han sött vilar sitt trötta huvud i handen). När vi kom upp till lägenheten stod det redan våra namn på dörren. Det kändes fint. Nu hör vi ihop, till och med på brevinkastet.
Vi stod i vår tomma lägenhet, såg ut över hustaken och kände lugnet före stormen.
Stormen inleddes lördag morgon. Fyra flyttgubbar och en gigantisk lastbil körde upp på gården och böjde till en lyktstgolpe i farten.
Några timmar senare anlände min familj och vi tog emot flyttlasset i
vår lägenhet (fast först hann vi ha picknick på det tomma vardagsrumsgolvet).
Jag dirigerade:
Den ska upp på vinden. Den ska in i arbetsrummet. Den till sovrummet. I köket hade jag fyra happy helpers som sjöng visor från äldre dar i takt med porslinsuppackandet.
Och så idag då. Söndag. Vi flyttar saker från ett rum till ett annat, knölar ner tidningspapper i svarta sopsäckar och bygger ett fort i vardagsrummet av alla kartonger.
Imorgon kommer målaren och målar bort den ingrodda röklukten genom att vifta med sitt trollspö, eller jag menar pensel.
En ensam, blank cykelsadel framför en brinnande solnedgånng i ett småruffigt område på Hisingen.