Nere på hörnet har vi en frukt och grönt-butik som är himla trevlig och som vi redan har gjort till ett av våra stammisställen
Gatan som butiken ligger på ser ut som den var hämtad från en annan tid. Konditorier, cykelhandlare, barer och möbelrenovering kantar trottoaren där hälften av utbudet är trevliga butiker med full ruljans och den andra hälften är småskumma skyffen med ett yttre som inte direkt lockar en att stiga på. Till exempel ett skyltfönster som är uppfyllt av gigantiska krukväxter, typ Benjaminfikus, som vildvuxet ätit sig in i fönsterkarmen och ser ut att ha tagit över hela affärsytan.
Men tillbaks till den fina frukt och grönt-butiken: Vi köpte kryddor och påskliljor att plantera på balkongen. Ägarna är supertrevliga men av någon anledning spelar de alltid vidrig dansbandsmusik. Fördomarna ställs på kant när en invandrarbutik spelar läskig svensk dansbandsblä till musik och inte nåt för oss exotiskt dansvänligt från deras egen kultur.

Nu matchar den ena av våra två balkonger det härliga vårvädret.
Tror nog jag tar med en kopp kaffe ut dit och doftar på myntan och oreganon.

Och om bilderna: Jag övar i photoshop. Försöker skapa en lite suddig och mjuk äldre känsla på mina foton. Vad tycker ni?

Söndagssol till er alla!

Tulpanerna på köksbordet blev skickade till sin sista vila idag. Men först skulle de fotograferas. Ibland slår det mig att jag har väldigt många likheter med Phoebe i teveserien Vänner. Hon gillar inte att få blommor för hon blir så ledsen när de dör och ordnar begravning och så.
Fullt så långt går kanske inte jag. Men, jag tycker det är lite sorgligt för i mina ögon är även en vissen tulpan vacker att se på. Det är en förvandling som sker. Friska, krispiga tulpaner är underbart men det är först när de börjar dö som de får nåt dramatiskt över sig. Färgerna mättas och det blir starka skiftningar i bladen.
Som två olika sinnesstämningar i en och samma blomma.

Vi tog vägen genom kyrkogården. Inte för att den är genare, utan för att den är grönare.
Vid en av gravarna stod en gammal man. Vi såg bara hans ryggtavla där han stod med böjt huvud och vattnade nyplanterade påskliljor och gjorde det vårfint.
PÃ¥ stenen stod namnet Greta. Det var Gretas grav.
Bilden och ögonblicket drabbade både David och mig, sådär som det kan bli ibland när man liksom får en glimt av någons liv, en annan människas öde.
Vi blev till slut tvungna att stanna upp och hålla om varandra. En intensiv kram och en kyss för att försäkra oss om att vi båda var där i stunden.
Och att vi har varandra.