För några månader sedan kom vi fram till att ja, vi vill faktiskt förlova oss. Fem år har det varit vi nu och det skulle vara så fint. Att gifta sig.
Detta är egentligen ganska olikt oss, tror jag. Jag tänkte alltid innan att nä, jag är nog en sådan person som inte vill gifta mig.
Nu känns det mer, jag är en sådan person som vill gifta mig med David, på vårt vis.
Vi hade tittat på ett amerikanskt familjeföretag som gör ringar av vackra träslag och tänkte att Guld - "Nä". Trä- "JA! Som fan!"
Så vi beställde. Och ringmakarna sa att vi ska skynda oss med er beställning så att ni kan ha ringarna hos er innan er femårsdag. Och de skyndade sig, och de skeppade iväg ringarna för 20 dagar sedan med trackingnummer och allt.
Fram till Miami kan vi följa deras resa men sen tar det stopp, den 13e december. Förmodligen dyker de upp nån dag när posten fått ordning på julepaketen.
Vi satte oss i bilen och åkte mot föräldrahemmen och ritade hjärtan i frostade rutor och fnissade nöjt över hur vi lyckats hålla detta hemligt i flera månader.

Igår satt vi då på fin restaurang och åt god mat och ritade ringar med tusch på varandras ringfinger. De vid bordet bakom tittade nyfiket på. Vi fnissade mest.

Det här är våra ringar. Min är den i lite rödare träslag. Indian rosewood. Davids är den mörka. Ebony.
På båda är det en liten slinga av ett träslag som heter Golden Koa som jag inte lyckats översätta. Men verkar passa fint för ringar och gitarrer om man kollar på google image.
Bilden har vi fått från Stout Woodworks
2013, på våren, blir det ett bröllop. På vårt vis.