Igår skrattade jag konstant mellan kl 19:30 och 22:00.
Var på Lorensbergsteatern och såg the Ukulele Orchestra of Great Britain. 6 glada britter som är både vansinnigt musikaliska och vanvettigt roliga.
Tänk er Anarchy in the Ukulele.
Och Kate Bushs hit Wuthering heights i en nytappning, framförd av en smått överviktig, brittisk man med mörk stämma. Eller Teenage dirtbag, som har fått sänka tempot rejält och,tillsammans med en underbar kvinnoröst, faktiskt blir riktigt vacker.
Det är så bra. Det är så roligt.

Jag har förresten plockat fram cykeln ur förrådet. Har inte cyklat mycket på 8 år, och inte alls det senaste året. Under gymnasiet följde cykeln mig vart jag än skulle. Det blev lite som mitt signum.
"Inte utan min cykel".
Igår cyklade jag alltså till jobbet. 27 minuters färd med lååånga uppförsbackar och en och annan härlig nedförsbacke. Det var så härligt! Håret fladdrandes i vinden, det är en speciell frihetskänsla i det.
Mindre härligt är träningsvärken jag har i dag.
Och sadeln kändes inte alls lika mjuk imorse.

Men det känns så bra att jag och min "lila springare" har hittat tillbaks till varandra igen!
Som synd var har Rosten drabbat honom. Och inte har jag någon sjukförsäkring heller...