Klicka för större
Siamask!
Novembers Månadens djur är en dubbel rackare! Siamasken!
Många tror att Siamasken bara är en felbildad mask, men de kunde inte ha mer fel. Det finns faktiskt tusentals exemplar av denna besynnerliga varelse med två huvuden.
Tyvärr, får man väl kanske säga, eftersom det är ett ytterst olyckligt djur. De båda ändarna har varsin hjärna med varsin vilja och lika mycket hat till den andra. När den ena vill till höger, vill den andra till vänster och tvärtom.
De hatar varandra så till den milda grad att de med största sannolikhet skulle ha bitit av sig själv på mitten för att bli av med det andra huvudet, om det inte vore för en livsviktigt detalj.
De kan inte leva utan varandra.
Den ena änden kan dricka men inte tugga, den andra änden kan tugga men inte dricka.
Detta leder till en enorm bitterhet dem emellan och i Siamaskarnas hjärnor finns inte tillstymmelse till försoningstankar. De fortsätter som de alltid gjort och försöker att inte låtsas om den andres existens. Detta visar sig dock vara mycket svårt. För inte nog med att de behöver varandra för att överleva, de använder sig av varandra i en annan aspekt också. Avföringen. Den enas föda kommer ur den andras mun och vice versa. En dagligen återkommande anledning till storbråk.
Siamaskens liv kan te sig fullkomligt miserabelt för oss, men det finns ändå en liten ljusglimt i tillvaron. Siamasken älskar att dansa.
När en annan varelse, såsom en människa eller något fyrbent djur, rör sig precis ovanför Siamasken där den befinner sig under marken, bildas rytmer som går som elektriska vågor genom siamaskens kropp. Alla bekymmer och allt hat försvinner för en kort stund och Siamasken dansar lyckligt och med en otrolig musikalitet. Bitterheten är då som bortblåst, men så fort stegen ovan jord försvunnit utom hörhåll rycks Siamasken tillbaks till den bistra verkligheten igen.
Således finns de allra flesta siamaskarna i storstäder eller andra platser med mycket djur på. Obefolkade ställen blir snabbt av med sin Siamaskpopulation på grund av att Siamaskarna tar död på varandra och därmed utrotar sig själva.
Det är en sorglig livshistoria och vi får, för Siamaskens skull, hoppas att evolutionen löser deras problem så att de i framtiden kan få ett harmoniskt och lyckligt liv tillsammans.
Comments (2) Write comment
Månadens djur - Oktober.
Klicka för större
Duncan.
Så var han alltså här! Månadens djur Oktober är inget mindre än en Duncan. Eller Schweizisk arméko, som den också kallas.
Duncan har tagit ordet anpassning till helt nya nivåer. Det krävs nämligen specialkunskaper för att kunna överleva generation efter generation djupt in i mörka grottor.
Duncan har genom år av förtvivlan och svält utvecklat kroppsdelar som på många vis påminner om de verktyg som vi människor använder oss av i vardagen. Händerna är formade som skiftnycklar, de före detta klövarna har med tiden blivit tänger, halsen fungerar som en spiral som går att töja ut för att kunna nå saker långt bort och svansen är mycket tunn och slittålig och används med fördel som ett rep.
Förutom dessa tydliga "verktyg" är Duncan även utrustad med ett fantastiskt luktsinne, skarpt mörkerseende och en enorm hörsel.
Med dessa fysiska styrkor skulle man kunna tro att Duncan levde ett skrytsamt liv mitt i rampljuset men så är inte fallet. varje varelse har sin akilleshäl och så också Duncan. En överdriven blyghet och rädsla håller Duncan i ständigt mörker. Grottorna lämnas aldrig och Duncan håller sig för sig själv. De få människor som har sett en Duncan har hänförts av dess kroppsliga perfektion och de möjligheter denna för med sig. Flera, av människorna kallade, räddningsaktioner har skett men vid dessa tillfällena har den schweiziska armékon redan varit långt bort och omöjlig att återfinna.
Ingen kan riktigt med säkerhet säga vad som kom först: skiftnyckeln eller Duncans händer men en sak är i varje fall alldeles klar och det är att ingen annan varelse på jordens yta är så perfekt utvecklad för sin omgivning som Duncan.

Det finns uppskattningsvis 250 Duncans kvar idag. Ingen exakt siffra finns dock att tillgå på grund av Duncans rädsla att bli sedd. Den lilla grupp Duncans som vi vet om lever tillsammans i flock. De har byggt gångar och krypin i grottväggarna och har skapat ett samhälle som enligt ögonvittnen ska vara något makalöst. Tidigare hölls deras enorma sal öppen men då människor började ta sig in och sprida ordet om Duncans existens dröjde det inte länge innan en stark mur rests som ett skydd mot omvärlden. Det lilla vi vet berättar om en sagolik känsla för estetik och hemtrevnad.

Eftersom livet i grottorna är så påfrestande finns det inte mycket annat liv där. Duncan livnär sig således inte alls på animalisk föda utan deras huvudintag består främst av kristaller och en särskild växt som Duncan lyckats odla utan tillgång till solljus.

Duncans folkskygghet för dock med sig ett större problem: Ingen kommer någonsin veta om djuren fortfarande är vid liv eller om arten dött ut helt och hållet. Således kan inga insatser sättas in förrän det möjligtvis är för sent.
Duncans otroliga förmåga till utveckling talar å andra sidan för ett långt och lyckligt liv.

Comments (6) Write comment
Klicka för större
Drakrocka.
Shhh... säg inget. Jag vet att det har varit oktober ett bra tag nu men September Månadens djur var alldeles särskilt svårfångat.
Jag ska förklara.

Drakrockan är ett djur som ofta förväxlas med en av våra äldsta leksaker. Som ni kanske förstår talar jag om drakflygning. Om inte Drakrockan hade funnits hade heller inte drakflygning existerat. För det som människor för länge sedan såg komma seglandes genom luften var inte någon smart uppfunnen leksak som lär oss om aerodynamik. Nej, det var en levande varelse som susade fram genom luften i sin jakt efter föda.
Jag klandrar dem inte; det är svårt att se skillnad.
Drakrockans kropp är som ett stort segel som fångar luften. Det går att se stora likheter med en rockas sätt att glida fram genom vattnet och en Drakrockas glidflygning.
Djuret kan mäta upp till en meter från spets till spets. Då är inte svansen medräknad. När Drakrockan föds har den bara en liten svansstump, utan de rosettliknande, färgglada utsmyckningarna. De växer nämligen ut allteftersom Drakrockan blir äldre. Drakrockan är väldigt stolt över sina svansrosetter och längtar ständigt efter nya. Det finns dock inte så mycket de kan göra för att påskynda förloppet, i sinom tid växer det ut nya. Oftast sker detta i samband med en omtumlande upplevelse som fått Drakrockan att bli lite visare.
En erfarenhet rikare = en rosett rikare.
De Drakrockor som har flest svansrosetter är också de som står högst i hierarkin, och kallas "De högste". De kan göra vad de vill och de andra Drakrockorna måste lyda och acceptera De högstes beteende rakt av. Detta hade kunnat leda till fruktansvärda diktaturer om det inte vore för att Drakrockorna är oerhört vänligt sinnade djur som alltid behandlar varandra ödmjukt. Skulle De högste be om något återgäldar de alltid detta på något vis förr eller senare.
Drakrockans föda består av vad som flyger in i munnen på dem när de seglar genom luften. Det är bara att gapa och flyga så blir man mätt så småningom. Ibland lyxar de till det med fågelägg som de hittar i bon högt upp i träd eller på bergsväggar.
De vågar sig aldrig ned på särskilt låg nivå, rädda för att bli tillfångatagna och användas till drakflygning av någon dum, ovetande människa. Detta har hänt någon enstaka gång för många herrans år sedan och Drakrockorna är sedan dess, med rätta, livrädda för människor. De Drakrockor som hamnat i fångenskap har dött av ren chock och har efter det fungerat alldeles utmärkt till drakflygning.
Drakrockans tunga påminner mycket om en orms. Om man hamnade inom hörselavstånd från en Drakrocka skulle man med högsta sannolikhet höra deras väsande ljud när den spelar med sin långa, kluvna tunga.
Ett par gånger om året anordnar Drakrockorna enorma flygtävlingar. Detta är en upplevelse utan dess like. Fantastiska uppvisningar i flygteknik, vackra formationsövningar som bäst kan jämföras med vad man kan se i ett kalejdoskop. Dessa uppvisningar omges ständigt av det väsande ljudet från hundratals lyckliga Drakrockor som spelar med sina tungor och glider genom luften bättre än någon drakflygsentusiast ens skulle kunna drömma om att komma i närheten.
Comments (2) Write comment
David fantiserar vilt.
Klicka för större

Nej, det finns inget att oroa sig över. Mykloper blir inte högre än trettio centimeter och de skulle aldrig få för sig att jaga någon. Mykloper är vänligt sinnade djur. Det är bara David som har livlig fantasi.
Comments (4) Write comment
Månadens djur - Augusti.
Klicka för större
Myklop.
Ytterligare ett försenat Månadens djur. Jag vet inte vad det är med dem. De drar fötterna efter sig, helt enkelt.

Men nu ska ni få lära er allt om Augustis Månadens djur Myklopen.
Myklopen är ett spännande djur som har gett upphov till uttrycket Att ha huvudet på skaft. Från början sade man Att ha ögonen på skaft men efter hand har uttrycket ändrats för att passa Människans anatomi bättre.
Myklopen har en kropp som mäter ca 30 centimeter över havet och dess ögon är placerade på tunna, sladdliknande, tentakler. Djuret föds utan ögon men redan efter någon vecka börjar tentaklerna växa upp ur huvudet. En fullvuxen Myklop kan få upp till 20 fullt fungerande ögon.
Tentaklerna kan dras ihop och förlängas, likt ett periskop, och Myklopen har därmed möjlighet att se över höga stenar och buskar. Om de blir skrämda drar de in sina ögon, blundar och kryper ihop till en liten boll. Då liknar Myklopen mest en fotboll. Ibland trasslar ögonens tentakler ihop sig och vid dessa tillfällen sker något som man lättast skulle kunna jämföra med när vi människor försöker rulla in en trasslig dammsugarsladd i dammsugaren. Det tar stopp, och Myklopen får använda alla sina ögon för att klura ut var knuten har uppstått. Eftersom Myklopen inte har några händer får den försöka gripa tag med ögonen vilket resulterar i en enorm tårproduktion. Dock är Myklopen ett ytterst envist djur som inte ger sig i första taget utan löser problemet oberoende av hur länge den kommer få gråta för det.

Med sina ögon är Myklopen givetvis en mästare i flirtandets konst. Parningsritualerna består av ett frenetiskt blinkande med de långa ögonfransarna. Den som kan blinka flest gånger under en viss tid kan sedan välja och vraka fritt bland aspiranterna.
Mykloperna låter inte något så löjligt som kön ligga i vägen för deras kärlek utan förälskar sig helt enkelt i den som är mest intressant.
När de väl hittat rätt är de trogna sin partner livet ut och deras kärlek för varandra sinar aldrig. Dock slutar de inte flirta, dels av ren vänlighet och dels för att de tycker det är så roligt att blinka med sina långa ögonfransar.

Myklopens föda består av kottar och ekollon. Dessa innehåller mycket fibrer och Myklopen lider därför aldrig av några magproblem. Framtänderna är extremt starka och skulle klara att bita igenom sten. Myklopen är dock smartare än så och tar alltid väl hand om sina tänder, småäter aldrig och putsar sina tänder varje morgon och kväll genom att gnugga dem mot en trädstam.

En myklop lever i ca 50 år. När en Myklop dör hänger de andra Mykloperna upp den döde i ett träd genom att knyta fast varje tentakel i en gren. När den döde hänger på det viset sträcks alla tentaklerna ut till sin fulla längd - för allra första gången - och sedan fladdrar djuret i vinden likt en flagga. De sörjande står på marken under och gråter med alla sina ögon och tittar upp mot flaggan som är deras döde vän.
Comments (2) Write comment
Månadens djur - Juli.

Singel.
Oj oj oj, månaderna fullkomligt rusar iväg så här i sommartider! Jag hoppas ni förlåter mig för att jag presenterar Månadens djur - juli när det hunnit bli augusti.
Äsch, det är min hemsida, jag gör som jag vill! FAST jag lovar samtidigt att bättra mig. Se det från den ljusa sidan: Ni får TVÅ Månadens djur den här månaden!

Nog snackat.

Juli är alltså Singelns månad.
Singeln är ett mycket, mycket litet djur som inte kan ses med blotta ögat. Det har tunna, insektsliknande ben och en förhållandevis stor, mjuk kropp.
En av anledningarna till att vi vet så lite om Singeln är att de lever inuti grävlingens öra.
Det är ett ensamlevande djur som väldigt sällan träffar andra Singlar.
Idag använder vi ordet Singel när vi talar om någon som lever utan partner. Ofta brukas ordet på ett lite nedlåtande sätt som antyder att Singel skulle vara ett övergående tillstånd, något man önskar komma ur. Uttrycket har ändrat innebörd sedan djuret Singel en gång i tiden fick sitt namn. Singeln är ett djur som väljer att leva ensam. Ett djur som trivs bäst solo. Ett djur som frodas som just Singel. Inget att se ner på, inget övergående tillstånd.
Som tidigare nämnt lever Singeln inuti grävlingens öra, men är för den skull ingen, för grävlingen sett, ond parasit. Singeln gör istället sin bärare lyckligare, mer levnadsglad. Genom att sjunga med en oerhört högfrekvent stämma som grävlingen inte hör, men ändå påverkas av, gör Singeln sin bärare euforisk.
Grävlingen är helt omedveten om sin inneboende och lever sitt liv lyckligt ovetande. Singeln trivs utomordentligt i grävlingens hörselgångar och tycker mycket om att trassla in sig i de hårstrån som växer långt därinne. Födan består enbart av öronvax, vilket givetvis är utmärkt för grävlingen som aldrig behöver rensa öronen. Inte för att den inser hur tur den har, den vet som sagt inget om Singelns varande.

Singeln träffar ibland andra singlar. Det sker då deras värddjur grävlingen möter andra grävlingar. Singeln kan då svinga sig över till varandra med hjälp av sina långa ben. Under den stund grävlingen är utan sin Singel drabbas den av en oförklarlig sorg som bara kommer till ända genom Singelns hemkomst.
Singeln vet mycket väl vilken inverkan den har på grävlingens liv och känner enorm stolthet över detta. Det lilla djuret ser sitt liv som meningsfullt och känner samhörighet med sin bärare, trots att den är högst medveten om att det inte är besvarat. Singeln lever ett lyckligt liv och upplever sorg endast i de fall då deras bärare skulle avlida innan dem. Sorgen är dock kortvarig eftersom den vet att det finns många grävlingar som skulle behöva känna sig lyckliga.
En Singel kan leva i upp till 40 år. Med åldern blir deras sångröst lägre och vid ytterst få tillfällen har det inträffat att dess värddjur lyckats uppfatta Singelns ljuva stämma. Grävlingen har dock aldrig kunnat tolka vare sig sången eller varifrån den kommer, utan bara njutit av den vackraste melodi de någonsin fått höra.
Comments (5) Write comment
Older posts
Shops Lotta Jewelry shop Photo shop
Blingfittan.se
Twitter Facebook Bloglovin Youtube Pinterest Contact