Last thursday through saturday was Way out west festival and David and I was there. This is the best thing of the year for me because they almost always seem to get all my favourite bands and artists. This year was a really good one.
I didn't get photos of all the acts we saw but here is a little glimpse into the festival through my camera.
Florence and the machine! So so so amazing!
David found a chair!
Feist!! She is so incredibly cool. I'm a little bit in love with her.
And Jeff Tweedy from Wilco came and sang a duet with her!
First act on saturday was Jonathan Richman. I love him so much. I've seen him once before and one of the amazing things about him is how dorky and happy he is all the time. The sweetest man ever!
Excuse the fuzzy picture but I just had to show you his sweet dance moves!
And this is how happy and thankful he was when it was time for him to leave the stage.
For you who doesn't know who he is: have you seen the movie There's something about Mary? He's the singer following the protaganist around all the time. And here you can listen to one of my favourite songs with Jonathan.
Listen to all of it and smile.
Miike Snow behind there.
Then it was time to put on the 3D glasses! An entire audience of pretty nerds. Lovely!
Kraftwerk!
We almost panicked for a while, it was so much people! Didn't see a thing and had to squeeze ourselves to the far back where we actually could see a whole lot better.
Then it was time to go home and I'm sure I slept with a big happy smile on my lips.
One year until next time. Can't wait!
Say hello to my niece.
I went to visit my sister and niece a couple of days.
This is Hilda. She's a cutie pie.
We went to the wading pool and Hilda thought the water was cold but the girl with the plastic crocodile was cool.
Auntie Lotta and Hilda playing with the phone. Hilda was mesmerized.
Yesterday I went back home to Gothenburg again after some lovely days with these two sweeties.

Tomorrow is the first day of Way out west and I have been looking forward to this since last years festival. So many good bands and artists!! I'm sure I will have lots to show you.

Bye for now!
/Lotta
Comments (2) Write comment

Konsert med Andrew Bird i Annedalskyrkan på Way out west.
Måste dela med mig av känslan. Festivalens höjdpunkt var helt klart Andrew Bird.
Mannen som använder en fiol på en miljon olika vis, som visslar som en gud, som sjunger med vacker röst och enorm känsla. Se och hör själva.
Hans musik får mig att gråta. Gråta för att det känns som han har skapat musik för mitt hjärta. Som att han har hittat något inuti mig som aldrig hade kunnat komma fram utan hans musik. Så stora känslor att det är otroligt egentligen.
Och tänk då att höra honom klockan halv ett till klockan två mitt i natten i en vacker kyrka.
Oj oj oj, min själ och hjärta!
Arty Farty.

Bild på The Irrepressibles. Videoklipp från underbara serien Spaced.


Konstigaste, mest plågsamma, konsertupplevelsen på helgens festival. Vi hade gått till Annedalskyrkan för att se och höra fantastiske Andrew Bird. Vi var en och en halv timme tidiga för att försäkra oss om en sittplats. Bandet som spelade på scenen när vi kom hette The Irrepressibles och satsade stenhårt på någon arty grej med koordinerade dockrörelser, skeva toner, en sångare med en stjärngossestrut i pannan och en blond, tufsig peruk på huvudet.
Sånt här får mig alltid att skämmas. Skämmas för de på scenen.
Allt var så inövat, så uttänkt, så pinsamt. Sångaren hade iklätt sig någon slags pompös, clowliknande karaktär som sjöng med falsett på ett släpigt, lite drömmande vis. Bakom honom stod ett gäng dockliknande personer och spelade med påklistrade ansiktsuttryck. Lite cirkus, lite kabaré, lite burlesk, en hel hög vansinne.
Det värsta av allt var att de var rätt duktiga musikaliskt sett.

Jag kom direkt att tänka på en scen ur min favoritserie Spaced. Huvudpersonerna där har hamnat på en teaterföreställning med en konstnär som ser sig själv som världens mest briljanta, konstnärliga geni. Det hela är bara idioti. Det är rent ut sagt genomkorkat. Inget annat än en rad knasigheter staplade på varandra som varken innehåller något djup, mening eller känsla.

Visst kan man göra unika saker med själ och hjärta. Nya tankar, nya stilar. Det är ju det som är det fina med allt konstnärligt arbete, tycker jag. Att finna nya sätt att uttrycka känslor på. Men det MÅSTE genomföras med hjärtat, själen, ända in i märgen
Jag kom på mig själv med att sitta där i kyrkbänken och vara arg. Arg för att de kastade bort sin talang på något så puckat. De var ju duktiga!
Deras musikalitet försvann i all yta och det enda jag tog med mig från den konserten var irritation.
Comments (2) Write comment
Klicka för störreKlicka för större

Även den som inte orkar stå i mitten av publikhavet och hoppa kan njuta av konserterna. På håll, från ett liggunderlag med en ordentlig kikare, klarar man sig utmärkt.
Comments (1) Write comment


Regnet kunde falla hur mycket det ville, inget kunde stoppa glädjen. Regnponchos så långt ögat nådde. På scen stod Vampire weekend och spred solsken genom tunga regnmoln. Musik gör mig rörd till tårar. Jag har gråtit mig igenom två fullspäckade festivaldagar. Gråtit av lycka, förstås.
Older posts
Shops Lotta Jewelry shop Photo shop
Blingfittan.se
Twitter Facebook Bloglovin Youtube Pinterest Contact