Godis för kändisar.
Klicka för större

Armbandet på bilden gjorde jag idag i Nordstan. Jag tycker om att sitta och jobba med nåt smycke när jag sitter på marknader. Ofta får jag helt nya idéer vid sådana tillfällen. Underligt det där, man tycker ju att det borde vara så mycket annat att tänka på, men det är som att det triggar något i min hjärna. Ja, i alla fall kom jag på det här armbandet idag. Jag tänker mig att det är små pilar som jagar varandra.

Idag har varit en riktig toppendag! Många kunder och fina möten.
Nedan följer det mest minnesvärda:

Harald Treutiger kom förbi och frågade artigt om han fick ta en briokaramell ur min bjudskål. Givetvis sa jag!

En tant i knallröd vinterjacka och röd sjalett om huvudet stod och fingrade på ett av mina stora röda halsband. Jag kommenterade att hon verkade tycka mycket om rött.
Då tittade hon upp mig, snörpte på munnen och sa mycket surt Ja, det kan väl hända! I måttliga mängder! Sedan vände hon på klacken och stegade ilsket därifrån.
Det hela kändes litegranna som om Tant Gredelin hade blivit förnärmad över tanken på att hon skulle tycka om gredelin.

En glad dam som närmade sig 90-årsåldern frågade om jag kanske var intresserad av att få en påse med gamla pärlemoknappar som hon hade hemma i en låda. Hon hade länge tänkt göra nåt med dem själv men nu räckte inte synen till så hon tänkte att jag kanske skulle kunna göra nåt fint av dem istället.
Jag hoppas innerligt att hon kommer tillbaks med knapparna, men hur som helst tycker jag det är så underbart fint av henne att vilja ge dem till mig, en total främling.

En liten pojke kom fram och frågade om mina smycken och gav förslag på andra användningsområden. Man kunde ju hänga dem på sin väska, tyckte han. Och i julgranen! Vi bollade idéer fram och tillbaks tills han fick syn på godisskålen. Jag bjöd honom på en karamell och han sprang iväg till en gammal kvinna som stod lite längre bort. Strax därefter kom han tillbaka och sa Det är min farmor som står där borta. Får hon också en godisbit?
Självklart fick hon det!

Dag 3 av 7 avklarade.

Genrep i vardagsrummet.

Övning ger färdighet, säger David.
Idag gick David och jag och köpte det där fula bordet som jag berättade om härom dagen.
Det är verkligen väldigt, väldigt fult. Så fult att jag skämdes när jag var tvungen att förklara för expediten vilket bord det var jag så gärna ville köpa.
Men efter att ha kånkat hem det, promenad- och spårvagnsvägen, är jag faktiskt rätt nöjd. För 300 kr är det kanske fel att klaga på utseendet.

Har fixat och grejat hela kvällen. Precis när allt var någorlunda nedpackat tyckte David att vi skulle ställa i ordning allt för att se. "Man måste öva, Lotta!
Ja,ja...
Det var tur att jag lyssnade på David. Dels för att det ser så fint ut med ett marknadsstånd mitt i mitt röriga vardagsrum, men också för att det löste flera problem som jag hade tänkt skjuta på framtiden.
Eftersom framtiden är kl 07:15 imorgon bitti, är det skönt att ha det gjort kl 21:50 kvällen före.

Förresten så har David och jag köpt det parigaste ett par någonsin kan köpa.
Ett dubbelparaply!
Jag visste inte ens att det fanns sådana! Ett tandemparaply liksom. Fast utan trampandet då.

Ni som kommer förbi Haga julmarknad imorgon, lördag (kl 10-16) får se på kärleksparaplyet och en hel massa fina smycken.

Och jag har Briokarameller att bjuda på.
-Bara det liksom!
Minnen av kastanjer.

Så blanka och lena.
Varje år vid den här tiden tänker jag alltid lite extra på min farmor.
Hon var en tuff tant med långa armar, och ett ben som var längre än det andra.
Hon hade alltid en skål med Briokarameller stående i en liten skål på ett bord, när man kom på besök. Hon bodde i Lidköping och när vi hälsade på åt vi alltid räkor och rostat bröd första kvällen.
Hon jobbade i en underklädesbutik på torget i Lidköping som hette Strumpan. Strumpan hade en stor neonskylt där de två första bokstäverna aldrig lyste. Det passade ju bra det med...
Farmor luktade stark parfym och cigaretter och ibland när jag känner den doften någonstans tänker jag alltid på henne.
Fast det är inte därför jag tänker på henne nu.

När min farmor dog för tio år sedan ärvde jag, bland annat, en fin mockajacka av henne.
I fickorna hittade jag kastanjer.
För min farmor hade hört någonstans att det var stresslindrande att ha kastanjer att hålla om, i fickorna. I alla hennes jackor kunde man finna ett par kastanjer i var ficka.

Den där mockajackan passade mig perfekt och i fickorna ligger det alltid ett par kastanjer att hålla om.



Jag har alltid levt med inbillningen att jag kan somna när som helst, hur mycket jag än sovit de senaste 24 timmarna.
Jag vet inte om det är så att man ska börja känna sig gammal, folk säger ju alltid att det blir svårare att koppla av och sova ju äldre man blir, men jag vägrar tro att så är fallet.
Alltså, att jag börjar bli gammal.

För jag har perioder då jag inte kan somna på nätterna. Det löjliga är att det alltid är när jag ska upp tidigt dan efter. Det är så himla löjligt och psykologiskt!
Jag ligger där i sängen och är så trött så det värker i ögonen och om jag somnar inom 15 minuter får jag sova 8 timmar. Om jag somnar om en timme får jag sova 7 timmar och det är ju faktiskt också helt okej.

När det bara är 6 timmars potentiell sömn kvar börjar det bli mer kritiskt...
Och inte kan jag sluta titta på klockjäveln heller!
När jag har provat alla mina vanliga sovställningar börjar jag testa med de mer ovanliga. För, vem vet? Det kanske funkar den här gången?!?
Det gör det förstås inte.
Vem försöker jag lura egentligen? HA HA HA HA (elakt, hånfullt vansinnesskratt)!!!

När jag har chansen att få fyra timmars underbar sömn börjar jag gå igenom en mängd mer avancerade avslappningsövningar; så som gå en imaginär nostalgirunda i min farmors lägenhet. Titta på alla hennes fina saker, lukta på parfymen, smaka på briokaramellerna som alltid stod framme i en skål.
Och det funkar!
Tills min kropp rycker till så till den milda grad att jag blir klarvaken igen.

Kan inte säga att jag känner mig pigg och levande när klockan ringer 06:20 och jag har lyckats få ca 3 och en halv timmars sömn.
Det är så vansinnigt töntigt att jag somnar som en stock när jag vet att jag får sova hur länge som helst på morgonen.

Om man vet vad problemet är, borde det inte lösas av sig självt då?

Det gör det ju inte lättare att David sover så sött bredvid mig, snarkandes så vackert och med en nyutvecklad vana att slå mig i ansiktet i sömnen...

Older posts
Shops Lotta Jewelry shop Photo shop
Blingfittan.se
Twitter Facebook Bloglovin Youtube Pinterest Contact