Som körkortslös finns det mycket jag inte vet i ämnet Bilar.
Jag har aldrig känt mig intresserad av att skaffa körkort, och anser att så länge jag klarar mig utmärkt med spårvagn, buss, cykel, fötter och tåg finns det ingen anledning att sätta ett nytt bensinmonster till världen.
På senare tid har prat om bilpooler och elbilar fått mig att tänka att kaaanske kan det hända någon gång i framtiden.
Men först måste jag vinna på triss (innan dess måste jag börja spela)...

Nyligen fick jag lära mig en helt ny sak om bilar och bilägande.
En av mina kolleger har en gul bil.
En knallgul bil, som säkert är offer för många rapsbaggars ömma känslor. Men det är inte rapsbaggarna som denna historia handlar om...

Från det att min kollega köpt sin gula bil, för ett antal år sedan, har hon fått uppleva saker som en ägare till till exempel en grå bil aldrig någonsin kommer få vara med om.

För det första verkar folks åsikt om en Gul Bilägare vara att han/hon måste vara en fartdåre. Varför skulle man annars välja en så utstickande, i ögonfallande bil, liksom? (Kanske för att den var flera tusen kronor billigare...) Andra bilförare blir provocerade av det Gul Bil-statement som hon helt oventandes sänder ut.
Sen har vi den andra, viktigaste, saken: Allt som oftast började hon se barn och ungdomar som slog på varandra när hon susade förbi. De skrek nåt också. Min kollega förstod så småningom att det måste finnas en koppling mellan barnens slagsmålvilja och hennes bil.
Ganska snart fick hon lära sig om leken "Gul bil".
Reglerna är enkla. Poängen är svårbegriplig.
När man ser en gul bil måste man skrika Gul bil! och sedan slå på kompisen närmast en. Den som blir slagen sist är knäpp.
Det är allt.
Så vid övergångsställen får alltså min kära kollega vänta tålmodigt medan skolbarn smäller på varann och skriker högt åt höger och vänster.

Gul bil! Gul bil!

Tänk vad olika liv ni bilägare lever.