Jag har alltid levt med inbillningen att jag kan somna när som helst, hur mycket jag än sovit de senaste 24 timmarna.
Jag vet inte om det är så att man ska börja känna sig gammal, folk säger ju alltid att det blir svårare att koppla av och sova ju äldre man blir, men jag vägrar tro att så är fallet.
Alltså, att jag börjar bli gammal.

För jag har perioder då jag inte kan somna på nätterna. Det löjliga är att det alltid är när jag ska upp tidigt dan efter. Det är så himla löjligt och psykologiskt!
Jag ligger där i sängen och är så trött så det värker i ögonen och om jag somnar inom 15 minuter får jag sova 8 timmar. Om jag somnar om en timme får jag sova 7 timmar och det är ju faktiskt också helt okej.

När det bara är 6 timmars potentiell sömn kvar börjar det bli mer kritiskt...
Och inte kan jag sluta titta på klockjäveln heller!
När jag har provat alla mina vanliga sovställningar börjar jag testa med de mer ovanliga. För, vem vet? Det kanske funkar den här gången?!?
Det gör det förstås inte.
Vem försöker jag lura egentligen? HA HA HA HA (elakt, hånfullt vansinnesskratt)!!!

När jag har chansen att få fyra timmars underbar sömn börjar jag gå igenom en mängd mer avancerade avslappningsövningar; så som gå en imaginär nostalgirunda i min farmors lägenhet. Titta på alla hennes fina saker, lukta på parfymen, smaka på briokaramellerna som alltid stod framme i en skål.
Och det funkar!
Tills min kropp rycker till så till den milda grad att jag blir klarvaken igen.

Kan inte säga att jag känner mig pigg och levande när klockan ringer 06:20 och jag har lyckats få ca 3 och en halv timmars sömn.
Det är så vansinnigt töntigt att jag somnar som en stock när jag vet att jag får sova hur länge som helst på morgonen.

Om man vet vad problemet är, borde det inte lösas av sig självt då?

Det gör det ju inte lättare att David sover så sött bredvid mig, snarkandes så vackert och med en nyutvecklad vana att slå mig i ansiktet i sömnen...