So I have returned from a week at the christmas fair in the large mall Nordstan here in Gothenburg.
It goes on all the way up until christmas but because I have another job as well a week is usually all I have time for. This year I will have three more days though. I'll be at the fair again on the 17, 18, 19 of december.
It's been a really fun week and lots of my jewelry has new homes now, but
I think the week was a bit too early actually because people didn't really seem to be in christmas gift shopping mode yet. That might have other reasons as well, though. There's been huge layoffs at some really large companies here in Gothenburg recently and the other sellers who've been at the fair every year since forever said that it's been showing at the number of people visiting the mall. I really have to agree, it's definitely been a lot less people this year.
I'm not a person who goes to shopping malls too often but I find it really telling that the number of shoppers in a mall as large as Nordstan is so remarkably low that you can actually see the difference.
Really sad for all those people losing their jobs right before christmas.

Every day of the week I met so many interesting people. Every type of person there is comes through the mall and I get to speak to some of them. I write down all the memorable quotes on a piece of paper so that I can tell all of you about it. It feels weird to translate to english though, so I'm going to continue in swedish after the photos. Sorry to all my non swedish readers but if you are curious you can always read it through Google translate . I hope it won't make up too many crazy sentences in the translation.
Hanging up necklace pendants all cross eyed.
Last minute preparations.
I had a new spot the other half of the week and that was such a better place for me. Interesting how important that can be.
Alltså, alla dessa människor som rör sig i Nordstan.
Jag får träffa dem alla.
Det är fantastiskt vad mycket jag får höra ändå. Komplimanger och beröm men också en hel del oförskämdheter.
Folk kan verkligen vara ohyfsade. Jag rycker mest på axlarna och skriver ner det på en lapp så att jag kan dela det med er sen. Så, nu kör vi då.

Det finaste är nästan barn och tonåringar som kommer fram till mitt bord och storögt tittar på alla mina smycken.
Som tonårsgänget som stod länge, länge och beundrade mina saker.
Ung tjej: Har du gjort allting själv?
Jag: Ja.
Annan ung tjej: AWESOME!
Ung kille: Jaaaaa, väldigt vackra saker du gör.

Eller den lille pojken som gick förbi med sin pappa, pekade på mina hängande halsbandsberlocker och glatt utbrast:
Titta pappa! TITTA! Det är ju låtsaslampor!
Pappan såg sig förvirrat omkring och pojken fortsatte bestämt att påpeka att det förstår väl pappa att det är låtsaslampor.
Så nu vet vi det.

De mest otrevliga/ärliga är nog tanterna. Det liksom bara rinner oförskämdheter ur munnen på dem. Saker som Jaha ja. Det är sånt barn gör ja. eller HJÄLP! Det här var vild design! (Vilket jag i och för sig ser som en komplimang men kanske inte när det ackompanjeras av ett surt snörp på läppen.)
En dam bestämde sig direkt för vilken sorts person jag var. Hon tittade på mina halsband och frågade:
Damen: Du virkar också?
Jag: Nej, jag tyckte det-
Damen, avbryter mig: -tog för lång tid? säger hon snorkigt.
Jag: Eh, nä. Det höll inte formen tillräckligt bra.
Damen, generat: Jasså. Jaha.

Sedan har vi dem som helt ogenerat berättar för mig att de tänker kopiera mina smycken. En kille sa Ja, jag tittar så noga bara så att jag kan gå hem och pyssla likadana ikväll. Jo tack, det kan du ju försöka. Hitta på dina egna idéer för sjutton!
En kvinna gick så långt att hon ville stå och titta på när jag gjorde ett smycke som tar över en timme så att hon kunde lära sig precis hur man gör.
Varför vill folk härmas? Är det inte roligare att försöka hitta på något eget?

I Nordstan rör sig många människor som av olika anledningar fallit genom systemet. Narkomaner, alkoholister, hemlösa, psykiskt sjuka. De hänger där hela dagarna. Man lär sig känna igen flera av dem.
En morgon gick det förbi en man när jag höll på att lägga upp alla mina saker. Han pekade på ramen med mina visitkort och sa argt:
Det ligger en massa kort där. Vad ska det vara bra för? Det är ju TÖNTIGT!
Sedan stormade han ursinnigt därifrån och lämnade mig och mina töntiga visitkort att skämmas.

När jag står på olika marknader har jag alltid med mig en skål Brio-karameller som jag bjuder på.
Jag skulle kunna skriva en hel psykologisk avhandling enbart baserat på hur folk närmar sig min bjudskål. De som frågar snällt. De som går förbi och tar utan att ens titta på mig eller mina smycken. De som tar en hel näve. Alla åldrar, yrkesgrupper etc finns representerade här.
Hade jag varit intresserad av barnuppfostran hade jag kunnat skriva en hel bok om det utifrån min godisskål.
Vi tar de två pojkarna i tolvårsåldern. Den första killen gick fort fram till mig, tog en hel näve godis och välte nästan bordet i farten. Han flinade och gick iväg. Hans kompis kom strax efteråt men precis när han skulle ta för sig ångrade han sig, tittade på mig och frågade försiktigt om han fick ta en godisbit. När jag sa javisst tackade han ordentligt innan han gick.
Det var så fint att se hur han först tänkte göra precis som sin kompis men sedan insåg att så gör man nog inte.
Det är inte bara barnen som har dålig hyfs. Det var en mamma och hennes väninna som tog en hel näve karameller var när de passerade. Mamman fnittrade som att hon visste att hon kanske överdrivit lite. Hennes dotter kom strax efter och precis när hon tagit handen full tittar hon upp på mig och släpper några godisbitar. Då börjar mamman och hennes väninna asgarva. Alltså, de skrattade så de kiknade och den lilla flickan såg så bortgjord och förvirrad ut. Jag log mot henne och plockade bort de bitar hon haft i sin hand för inte är det hennes fel att hennes mamma är en skitstövel.
Jag borde verkligen forska i godisskålsbeteende.

Det allra bästa under veckan var nog mannen med dubbelnamnet, tomteskägget och baskern på sned som tittade på mina fotografier och hänfört utbrast saker som Fantastiskt!, Ojojoj!, Du är ju otrolig!, GENIALT! för varje foto han såg.
Han sa att han också hade fotat mycket och frågade om han fick komma tillbaks dan efter och visa mig några av hans foton. Och det ville jag ju givetvis!
Mycket riktigt, dan efter kom han, med en mapp under armen och ett leende på läpparna. Han visade mig ett foto i sänder och han hade några riktigt fina bilder som jag berömde honom för. Han var så glad att få höra min åsikt och han sa Dina foton är lite mer lyriska än mina, men jag måste ändå få fråga: var det någon bild du fastnade för alldeles särskilt av mina?
Alltså, alla dessa människor som går runt och kan saker utan någon att visa det för. Det är både sorgligt och vackert på samma gång. Folk har så mycket att visa. Jag står i Nordstan en vecka och får mängder med beröm för det jag gör och det gör mig så väldigt glad och tacksam.
Jag önskar alla hade den chansen.
Och jag önskar att det kunde komma förbi fler gubbar med tomteskägg (tanter med skägg är också välkomna. De utan också, för den delen) som jag kunde prata konst och kreativitet med.
Comments (5) Write comment
Show other posts
Shops Lotta Jewelry shop Photo shop