På våra kvällspromenader passerar David och jag alltid en judisk kyrkogård där alla gravarna är vända åt samma håll. Jag har länge tänkt att jag vill fotografera någon där med ryggen mot kameran och ansiktet halvskymt. Inga namn syns, bara alla dessa tomma gravstenar som tillhör människor vi aldrig lärde känna.
Idag drog jag med gamla Sambon dit. Snygg som tusan, var hon, i min basker och sammetskavaj.
Det blev så himla fint, och till och med barnfamiljen som passerade oss stannade och berömde mig för val av plats. De upprepade flera gånger vilket häftigt motiv och att de aldrig tänkt på det tidigare. Sånt gillar jag.
Sämre har jag sett. S k litotes (= underdrift)
snygga bilder, du har verkligen blivit jätteduktig med kameran
Far: Tack! Här svänger vi oss med fina ord, minsann!
Camilla: Tack! Vad fint att du tycker det! Det känns som att jag har utvecklats en hel del det senaste året faktiskt. Roligt!