I helgen var det som de flesta säkert vet Way out west. Jag har besökt alla fyra festivaler och i år hade jag vunnit två gratisbiljetter via twitter så jag var så att säga själaglad. Dock var det här första året då jag inte varit fullkomligt lyrisk över akterna. Way out west brukar pricka in alla mina favoriter men i år var det egentligen bara ett band jag var riktigt glad över att få se. Och det var Edward Sharpe and the Magnetic Zeros. De spelade först av alla på hela festivalen och var helt jävla fantastiska så efter det var det ingen som kunde bräcka det. Här ska ni få se:
Klicka för större
Sångaren Alex Ebert var helt fantastiskt flummig. Ett tag gick han ut ur tältet och la sig på gräsmattan och sjöng därifrån. Bara de som hade turen att stå längst ut kunde se honom. Vi andra var glada ändå för det hela var så härligt vrickat.
Klicka för större
Killen med banjon spelade en hel hög instrument och så hade han en analog kamera runt halsen som han stoppade in en ny filmrulle i i början av konserten. Sedan fotade han publiken och sina bandkolleger lite då och då. Himla sympatiskt skulle jag vilja säga.
Klicka för större
Det var mycket känslor, som synes.
Klicka för större
Tjejen som sjunger i förgrunden, Jade Castrinos, var mer än nådigt bedårande och fnittrig. Som en liten katt i solsken, ungefär. Kolla in det här klippet när de uppträder hos Letterman så får ni se hur charmerande och underbar hon är! Lägg sedan på ännu mer festivallycka så kanske ni kan ana hur fantastiskt det var!
Klicka för större
De sjöng om Anette som fanns i publikhavet och bad om ord och fick "broccoli" som sedan, mer eller mindre elegant, placerades in i en låt. Så himla fint.
Klicka för större
Hela glada högen.
Klicka för större
Sedan blev det nåt helt annorlunda. Jenny Wilson och Tensta Gospel Choir. Väldigt väldigt bra och Jenny Wilson var ascool och ganska rejält lik Annie Lennox dagen till ära.
Klicka för större
Hennes saxofonist var helt underbar! Stod inte still för en sekund, spelade tvärflöjt, tamburin och olika rytminstrument och hoppade, klappade och publikpeppade. Man blev lite kär i henne faktiskt.
Klicka för större
Värsta coola.
Klicka för större
SÅN VILL JAG OCKSÅ HA!
Klicka för större
Här pekas det. Tensta Gospel Choir var förstås förträffliga!
Klicka för större
På kvällen såg vi IAMAMIWHOAMI som var det mest surrealistiska jag någonsin skådat. På ett bra sätt, tror jag. Jonna Lee som döljer sig bakom det kryptiska namnet rullade runt på en toarullssäng med en stor kamera under henne. Hon sa inte ett ord till publiken, filmades rätt upp i näsan, underifrån och bakifrån.
Alltså det hade kunnat vara bara plågsamt och jobbigt arty farty men jag gillade det verkligen.
Om jag får göra en tolkning så handlade det hela om det mest intima hos en människa. Sex och toapapper. Vad kan vara mer intimt liksom?
Det går inte beskriva för det var mer än lovligt bisarrt.
Klicka för större
Här ligger hon och röker, vad jag förmodar ska vara, en "efter sex-cigg" mitt bland allt toapapper. Helt vanligt.
Klicka för större
Även här var det mycket känslor.
Klicka för större
Sedan var det dags för Prince men honom fick man inte fota. Han är där bakom ljuset i alla fall.
Dag två fotade jag nästan ingenting för inget av banden gjorde mig kollrig. Okej, jag blev lite kollrig av Pulp men vi stod så långt bak att inga bilder blev bra.
Jarvis är dock snyggare än någonsin.

Show other posts
Shops Lotta Jewelry shop Photo shop