För drygt ett år sedan skrev jag
om minnet av en skogsglänta. Det är ett så starkt minne att jag nog tänker på det minst en gång i veckan. Ibland alldeles flyktigt och ibland, om jag befinner mig till skogs, så känner jag det i varje del av mig. Det är nog därför som jag alltid stannar till vid soldränkt glänta. Var jag än befinner mig så måste jag stanna, se på solljuset och dra in atmosfären genom ögon och näsa. Tänka lite på den där platsen som för mig är som en magisk sagoskog, kanske ta ett kort och sedan gå vidare- mot nästa glänta!
vad glad jag är att jag har fått växa upp där jag växt upp trots allt!
Vilken sorg att inte vara nära naturen, och att tvingas titta på insekter.
Ja, jag förstår det. Egentligen har jag ju haft en del skog omkring mig i mitt liv men det där att bli tvingad att titta på lavar istället för att få njuta som man vill, det har alltid gjort mig förbannad.