Klicka för större

Vi fick låna en bil med Ac (Tack, Gösta!) som tog oss hem till Göteborg.
Fota genom bilrutan, i farten, kan man göra.
Varje år när vi åker från Österlen tänker jag: Uppbrott behöver inte vara jobbiga om man vet man kommer tillbaks snart. Då är det inget uppbrott, då är det bara en kort paus. Men ett år, det är ett uppbrott. Och det är jobbigt.
För jag hör liksom hemma där. Hela jag hör hemma.
Men så är det så skönt att komma hem. Till en plats där det enda som luktar stuga är David och jag. Där soffan är precis så skönt nedsutten som den ska. Där det finns en soffa.

Det är just vetskapen om att det är ett helt jävla år till nästa gång som är jobbig. Och det hjälper inte att ni säger det går fort, för det gör ju saken ännu mer sorglig. Jag är där två futtiga veckor om året. Jag ser inget av den färgglada hösten, den bistra vintern och den växande våren. Jag ser De. Två. Veckorna.
Jag vill se lite av allt. Och jag vill inte känna det uppslitande varje år efter två små veckor.
Och det ÄR orättvist att alla rika Ståkkhållmare kan köpa hus där utan att ha någon som helst själslig koppling till platsen medan vi, som har varit där varje sommar sedan urminnes tider, inte kan.
Show other posts
Shops Lotta Jewelry shop Photo shop