Idag är nog en dag på bättringsväg.
Ett symptom har dykt upp. Ett som alltid infinner sig hos mig när jag är tokförkyld.
Jag vill äta knäckebröd med öronen.
Det kliar nåt så vansinnigt inne i huvudet, öronen, svalget. Någonstans därinne där man inte kan nå. Det hjälper inte att äta saker med munnen. Det funkar inte att klia med tops i öronen, så långt in får man inte, och kan man inte, peta!
Det slår ned som någon konstig instinkt. Ahaa!, säger hjärnan! Ett knäckebröd skulle råda bot på kliet! Ahaa!!
När det sedan går upp för mig, ungefär på samma vis som när man kommer på att det inte går att ringa David och berätta att batteriet i mobilen tagit slut och att jag inte kommer kunna ringa honom på ett tag, ja då blir det jobbigt. Då skriker jag rätt ut i luften:
JAG VILL ÄTA KNÄCKEBRÖD MED ÖRONEN!!

Sen har vi det här med allt snor. Men den delen ska jag bespara er tror jag.