Sitter och väntar på att de där minuterna har gått. Ni vet de där innan man ska gå. Så man varken blir för tidig eller för sen. Lagom.
Den minuten kommer när som helst.
Nu.
Hej så länge!

Ett ruskigt bra gammalt loppisfynd, den där koppen. Och inte alls lika giftig som en riktig flugsvamp.

Skala rödbetor är nöjsamt.
Äta rödbetor är smaksamt.
Kissa rödbetor är skojsamt.

På spårvagnen över älven vänder jag huvudet åt höger och ser den tidiga kvällssolens strålar silas genom punkarens tuppkam.
Jag korsar sedan ett torg och ser ungdomar plocka förortsäpplen.
Jag hör en pojke ropa till en annan på bruten svenska Ahmed, du är dummare än tåget! och jag tänker imponerat: Undrar hur många svenska pojkar under tretton som ens känner till det uttrycket? Vem är det egentligen som förstör vår svenska kultur?

Värmen i min kropp och leendet på mina läppar när jag går genom en särdeles fin Göteborgsförort på årets första officiella höstdag.

Jag har handlat second handsaker på internet. En kjol från Stockholmstrakten och en kappsäck och ett halsband, båda från Frankrike. Väskan är Art deco och som gjord för att fyllas med guldpengar. Halsbandet är åttiotal och så sagolikt vackert att jag nog aldrig kommer ta av mig det.

Innan vi åkte till stan idag tog David de här bilderna på mig, och det slog mig hur mycket jag passar in i hösten. Jag får lust till kläder och stil igen efter några sommarmånader då allting alltid sitter fel på min kropp. Nu kan jag plocka fram mina hattar, de fina sjalarna, koftorna i murriga färger och jag klär mig i lager på lager som gör sig så väl om hösten. Jag blir snyggare när hösten anländer.

Så det är alltså inte bara jag som älskar hösten; hösten älskar mig!

... har googlat på saker i stil med "Loppis friidrottens hus", "Loppis slottsskogen", "GP-loppis".
Det är nu till helgen! Den 4e, 5e september! Jag har skrivit till GP och frågat på flera olika vis utan att de har svarat, men tillslut hittade jag en liiiten notis i en GP-tidning på jobbet.
Så, nu vet ni det.
Denna frustration jag har känt när jag sett er komma hit, och allt ni har hittat var ett inlägg från typ tre år tillbaka om det årets loppis. Nu känner jag mig lugn i vetskapen att ni har får ert svar.
Vi ses väl på loppisen? Jag tänker fynda nåt så kopiöst! (hoppas, hoppas)

/Eder upplysare Lotta Losten.

Det där kvällsljuset alltså. Det förhäxar mig!
Blåsten är mest irriterande.
Ni ser ju: "om blickar kunde döda", då hade vinden mojnat och fallit ihop till en svag bris.

Tjugofyra timmars arbete framför mig. Om nån timme. Jag tar en kopp te till. Eller är det kanske dags för dagens första kopp kaffe?
Min kopp lämnar inte min hand många minuter. Den är alltid nära mig; som en förlängning av kroppen. Jag förstår rökare som när de slutat röka känner att de saknar den delen av sin kropp. Som om man mist en lem. Amputerat en del av sin arm och känner fantomsmärta.
Nu har jag inte tid att skriva mer. Kaffet väntar, och jag dyker återigen ner bakom koppens rand.

Här fastnade jag länge. Fotade en miljon vinklar. Skymningsljuset plockar fram rostens alla färger och nyanser. Så vackert, så vackert. Den har nog aldrig blivit så uppskattad förr, den där ställningen.

Vi såg nog suspekta ut när vi stod och fotade in på kraftstationen. Ingen skulle väl tro oss om vi sa som det var; Vi såg skönhet i stängslet och plasten mot skymningshimlen.

Om en ensam soffa räknas som inredning. Och om baksidan på en graffitimålad fabriksbyggnad kan kallas innergård.
Annars inte.

Jag höll på att avlida av tristess innan. Sedan kom skymningsljuset och vi gick ut. Det luktade höst ute. På riktigt! Ekollon!
Vi svängde vänster istället för höger och hittade, för oss, outforskade marker.
Bland annat så fann vi vägen ner till underjorden.

Igår hann jag med massor. Idag gör jag inget.
Skrev en lista, men vill inte.
Klädde mig i dova färger tills jag insåg att det var färg jag behövde. Nu sitter jag här i en starkt cerise tröja och känner mig mycket mer tillfreds.
Behöver hitta på nåt idag. Ville fota, men inte i regn. Ville gå på bio, men det finns inget jag vill se. Ville äta sushi på ett ställe som lagt ner. Dumma dag.

Nåt måste jag göra. Nåt annat än Måsten.
Åker en sväng. Tar med mig kameran och plånboken. Om utifall att.
Vem vet, kanske hinner göra en massa. Kanske till och med får post idag.

Klockan är 15.02 (piiip) och jag har inte kommit igång.

Det här äpplet är tvådelat. Två världar i en. En av varje. Två känslor, ett äpple.
Jag har inte kunnat äta upp det.
Det är för snyggt för att ätas. Och så kan jag inte bestämma mig för vilken sida jag ska börja sätta tänderna i.

Två fina vänner var i Prag. De bad mig om tips och jag skickade ett långt mail med ställen att besöka, saker att uppleva. En kärleksförklaring till Prag, kan man säga.
I brevlådan dök det sedan upp ett vykort. Det här vykortet.
Inhandlat på en loppis i Prag som jag måste besöka nästa gång jag åker dit.
Visst är det sagolikt?
Helt klart värd sin plats som Veckans vykort!
Tack Aili och Jonas!

Himlen ovanför Biskopsgården brinner ikväll.
Jag ser på från betryggande avstånd om utifall att molnen skulle brännas.
Har varit på IKEA och vänt. Tog oss igenom bygget fort. Begriper inte hur folk kan spendera flera timmar där. Köpte galgar. Och burkar.
Har bokat resa till Holland. David och jag ska möta hösten i Amsterdam. Och vi ska bo på husbåt! Den här fina!
Jag kan inte bärga mig, det kommer bli något alldeles fantastiskt!

Detta blir ett shoppinginlägg.
På Dragonfly festival träffade jag fantastiska Emma Ekstam och såg hennes tavlor som fick mig på fall. Blev tvungen att beställa en stor plansch av hennes målning "Trädet". Ni hittar den under COLOUR på hennes sida. Är också oerhört sugen på svartvita "Städerna" men den får bli nån annann dag.
Igår köpte jag också en fin vintage läderväska på Etsy. Ja, jisses vad jag har shoppat lös! Vissa dagar är det som att man behöver det.

Nog talat. Nu blir det popcorn och te. Perfekta popcorn. Jag gör alltid perfekta popcorn. Ni skulle smaka, ja det skulle ni!

Göteborg har idag regn som kommer från alla håll. Horisontalt från höger och vänster.
Vissa skulle kanske säga att det är omöjligt, men de har inte varit i Göteborg.

Morgnar på tågstationer. Det är nåt visst.
Ofta tänker jag att jag ska stiga upp i arla fucking morgonstund och åka till Centralstationen och gå runt där och fota.
Men det är den där svordomen mellan arla och morgonstund som gör att det aldrig blir av. Jag vill inte vara vaken då, hur vackert ljuset än är.

Förresten så har jag hittat ett jobb på platsbanken som passar mig så vansinnigt bra. Jag är lite överraskad av mitt plötsliga självförtroende, men det känns verkligen som att det är mig de söker. Jag ska givetvis söka. Ja jävlar.

Två svordomar i ett inlägg. Jag ber inte om ursäkt.
Min självkänsla är alldeles för bra idag för att jag ska se det som min skyldighet att be om er förlåtelse.
Ha! Är det såhär det känns att lita på sin förmåga?

Mitt ansikte spricker. Jag går i bitar. Flisa för flisa, snart finns inget kvar.
Aktas. Ömtåligt gods. Behandlas varsamt.

Stod på Dragonfly festival igår. Vansinnigt trevlig festival. Regnet och blåsten bråkade med oss en del och en festival ute i skogen utan någon bankomat, en vecka innan löning är kanske inte det bästa upplägget för försäljning, men fint var det och vissa ställen är liksom värda att uppleva ändå.
Visitkort utdelade, roliga människor att prata med och titta på, och sen musiken som strömmade ut ur det stora tältet. Ja, det var en bra dag.
Körde hemåt på beckmörka vägar klockan halv ett på natten. Trötta. Jag satt bredvid och sjöng och pratade för att hålla både David och mig själv vakna.
Trillade in i lägenheten klockan halv tre. Stupade i säng och vaknade bara två gånger under natten med kramp i vaderna efter att ha stått upp i tio timmar.
Och jag trodde jag skulle ha långt mycket mer än 7 myggbett på benen.

På à la London fick jag beställning på bland annat dessa smycken. En brosch som ska pryda en hatt och ett armband som kommer passa fint på hattägarinnans handled.
Jag tycker om att fota mina smycken. Hitta fina underlag som lyfter fram, inte konkurrerar. Detta är sprucken spårvagnskur som jag tagit med mig hem under devisen Det här kan jag säkert få användning av någon gång.
Här har ni beviset på att jag faktiskt behövde detta.

Jag har en kompis som heter Annie. Vi träffas bara när jag sover. Annie är annorlunda.
Jag kom hem efter nattjobbet. La mig för att sova. Första en och halv timmen hade hela Sveriges telefonförsäljare på schemat att ringa upp mig. Sen somnade jag.
Då ringde det på porttelefonen. Jag steg upp och svarade. En kvittrande röst i luren: Hej! Det är jag! Det är Annie, jag har tagit studenten nu! Jag kommer upp!
Okej, säger jag och trycker på knappen till portlåset. Jag är så trött, kan inte riktigt minnas vem Annie är. Hon sveper in genom min dörr, hennes ansikte är så ljust, jag kan inte riktigt se henne. Bara massa vitt ljus. Jag kisar och sedan ser jag henne! Annie!
Min gamla vän. Hon som inte är som någon annan.
Hon kommer och hälsar på då och då och sedan är hon plötsligt borta igen. Inga telefonnummer, ingen förklaring. Borta.
Nu var det nog fem år sedan sist. Då satt vi i mitt kök i Lund och drack te och hon berättade om allt som hänt i hennes minst sagt galna liv. Nu står hon i min hall med en tjock bunt papper under armen och hörlurar i öronen. Hennes hår är långt, lika långt som mitt men vildare.
Hon säger Vänta, jag ska bara stänga av ljudet. Det är ert repetitionsband jag lyssnar på. Från Spegla dig i flykten. Jag älskar att lyssna på det och följa med i manus samtidigt! Då plötsligt ser jag att det är manuset till folkhögskolepjäsen Spegla dig i flykten hon håller i. Hon fortsätter: Det är så fint det här stycket när ni får regi, när ni lyssnar, tar in regissörens ord och gör om. Det är så bra!
Jag bara tittar på henne. Jag visste inte att hon hade det bandet. Jag visste inte att det fanns ett sådant band.
Hon kramar om mig. Jag ber om ursäkt för att jag är så nyvaken och risig. Inte då! utbrister hon.
Vi pratar om allt som hänt. Hon har varit i Amazonas. Nåt politiskt. Hon blir ivrig, börjar prata om nån aktivistgrej som ska ske. Idag. I Göteborg.
Jag förstår plötsligt: Det är därför hon är här.
Hon vill ha med mig men jag tvekar, blir osäker och lite rädd. Hon säger att jag inte ska oroa mig. Och det är ju sant, jag har aldrig behövt oroa mig tidigare. Annie ordnar allt. Hon klarar sig ur alla knipor. Och det är många knipor, det.
Men den här gången är det annorlunda. Farligare.
Jag kan inte säga nej, jag drar på mig ytterkläderna och vi springer ut. Vi tar oss till bron. Där är det fullt av krigsmaskiner, polisbilar, tanks och full aktion. Jag är så rädd. Pistoler, kanoner, arga människor.
Och ormar. Råttor stora som hundar.
Annie tittar på mig, tar min hand och så springer vi rätt in i tumultet. Jag blundar.
Nu har drömmen börjat spricka tänker jag. Nu håller det inte längre. Nu vaknar jag.

Jag tänker att nu vet jag inte när jag får träffa henne igen. Hur många år innan hon återvänder?
Om hon klarar sig ur den här knipan, den här gången.

Fika i Guldhedstornet. Köttbullemacka och utsikt smyckad med regnbåge.
Sedan ett varv runt Göteborg, känns det som med den magnifika vyn. Inga stadsdelar är skymda.
Det blir ett och annat foto på de nyfunna twittervännerna medan de tar in omgivningen. Pygmeestyles lilla Diana får också föreviga, men de bilderna är hemliga fram tills framkallning. Som förr i tiden.
Tänk ändå. Man vänjer sig så fort vid teknikens framfart.

Igår åt jag rysk trerättersmiddag. När gjorde ni det senast?
Jag har twittervännen Pygmeestyle hos mig i några dagar. Hon sitter och jobbar nu och jag stör henne med min nypptäckta kameraunderhållning: dubbelexponeringen.
Hon klagar inte jättemycket.

Och förresten: Förlåt.
Jag lovade ju sensommarrea. Det kommer, men det dröjer lite.
Ska stå på dragonfly festival fredag till söndag. Det är en himla fin festival. Läs mer här och kika på facebook-eventet här.
Jag tror det kommer bli smått magiskt. Jag har varit där en gång tidigare och det är verkligen speciellt på ett underbart vis. Så: Komsi komsi!

Här kan ni se lite av allt som hände på designmarknaden á la London i torsdags. David smet omkring med sin kamera och filmade och här har ni resultatet.
Ni som inte var där - fattar ni vad mysigt det var eller?!

Idag har jag stannat inne och lyssnat på regnet och haft låtar av Laura Marling spelandes i mitt huvud.
Jag kommer ideligen på mig själv med att tänka på helgens festival och på människorna som besökte den.
Det är så besynnerligt vilka man stöter på när man är på ett sådant evenemang; 25 000 människor, och de man möter är aldrig de man känner väl. De man vet ska vara där och som ögonen ständigt letar efter. Nä, de man ser är den där tjejen man spelade teater tillsammans med på mellanstadiet. Hon som gick på samma folkhögskola som en själv men i en annan klass. Killen man vet är kompis till en kompis som man pratade med på en fest för en herrans massa år sedan. De människorna ser man dessutom inte bara en eller två gånger, utan tre, fyra och ibland till och med fem gånger.
Sedan har vi de där känslorna som oundvikligen uppstår i sådana lägen.
Antingen söker man deras ögonkontakt, ler med hela ansiktet, jagar med blicken tills deras ögon möter ens egna och man ser igenkänningen spridas hos dem.
Eller så hoppas man innerligt att man inte ska bli sedd. Inte för att man tycker illa om personen ifråga, utan för att man inte vet vilket ansiktsdrag man ska placera i ansiktet om man väl skulle få ögonkontakt. Och vilka ord skulle man sedan använda om man kom så pass nära att man skulle bli tvungna att prata med varandra?
Och så har vi de där personerna som inte ser en när man vill att de ska det. De som bara går förbi mitt stora leende och min sökande blick. Sådär som man gör när man går i andra tankar och inte fäster en tanke på människorna runt omkring.
Det är då man borde ropa hej, men inte gör det.
Och så var det ögonblicket förbi, och då vet man inte när man kommer behöva lägga på det där sökande leendet igen.
Kanske aldrig mer.
Kanske imorgon.

Klockan kvart över midnatt skulle Laura Marling spela i Annedalskyrkan. Klockan 23 skulle kyrkan slå upp dörrarna. Vi gick dit redan tjugo i elva och trodde att vi skulle vara först. Såna puckon.
Kön var hur lång som helst. Vi höll på att tappa modet där ett slag. Helt i onödan, för Annedalskyrkan rymmer många, många människor.
Den som bestämde att Laura skulle spela just där var ett geni. Gud, så vackert.
En tjugoåring som sjunger med en hundraårings vishet. Och så humorn mellan låtarna. En svordom i kyrkan och hon slog händerna för munnen.
Vi visslade tillsammans med henne istället för det fiolsolo som annars fyller upp låten. Hon varnade för att hon var grym på att vissla. Don't be intimidated by my whistling skills.
Det var så vackert. Vi som kunde melodin gjorde vårt bästa för att leva upp till hennes nivå. Det var så häftigt. Det kändes så rätt.
Klockan halv två gick vi därifrån med ett lyckorus darrande under huden.
Ja, jag grät. Det passade.